Sjukt kul att kunna köra barmark och utan risk för att förstöra marken tills nu. För mitt i passet försvann inte bara intrycket av blött utan snön anlände också. Och nu två dagar senare så ligger den kvar på marken med ett härligt lager av is under. I söndags var det dock isfritt och bredställ på de blöta hällarna. Jag rullade även nedför en brant som jag tvekat över i blött underlag. Varför vet jag inte då den kändes som en femma av tio att ta sig nedför. Fast det är klart det är rätt hyfsad fallhöjd kantrad av skrevor klippavsatser och härligt spetsiga stenar som bara ser sådär fantastiskt inbjudande att lägga sig på...
Halvvägs ut på turen. Snön är där och vi är på en av de snabba hällarna. Fantastiska hällar för att få fart och jag får mer och mer tankar och idéer om att lägga in lite små hopp och doseringar längs dessa i de naturliga dropp och kurvor som redan finns. Skyller allt på min BMC Trailcrew, fantastiskt jobbig maskins som bara vill leka.
Krille dundrar på utan spångest. Trots mörka skogens svarta bäck. Älskar detta parti. Man kommer in i en sjukt tät granskog där man får kämpa för att se stigen och mitt i allt rinner bäcken med kolsvart vatten. Svårt att få på kort en blöt och kall dag som denna. Men nån gång ska jag göra den rättvisa på bild.
"Ska vi ner däääär?"
"Nja vi går". En liten bild av hur nedfarten ser ut. Henke står på toppen och Patric är i första branten nivån av tre.
Jag beundrar branten från botten av den.
Kvist.
Krille visar vägen ned. Han och min pappa har jobbat lite på branten sedan vi först upptäckte den. Då var det en del lösa stenar i vägen och lite för mjuk mark i slutet. Nu är det nästan värsta autostradan..
I snöyran kom jag artistiskt ned!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar