Ett livstecken med episk cykling

Tänka avge ett livstecken och ett gäng vackra(?) bilder. Jag och Andreas tog oss an Kevershäll i går och fick så vi teg. Det är mycket teknisk åkning men också fantastiskt vackert. Nästan varje gång jag varit på hällen så har någon fått punktering. Denna gång var ingen skillnad. Vi fick varsin punktering på bakhjulet. Det gäller att passa sig för de vassa stenarna och ett däck med tunna sidor är inte att rekommendera. Hädanefter så heter hällen Punkahällen, som en tribute till Punkaberget i Falun (Jungfruberget). Båda höjderna är faktiskt ganska lika, mycket sten och teknisk cykling. Kevershäll har mer hällar dock, och Jungfruberget har mer höjdmeter (otippat va?).

Oavsett hade vi bra skoj på Punkahällen i strålande vårväder. Vi får se om Andreas lyckas leverera lite film från dagen. Tills dess, lite bilder:

Det var lite blött i början..

Navdjupt ungefär.

Men det ordnade upp sig ganska snabbt.

Punkatime!

Fredrik Erikssons berömda punkaplugg... Funka sådär... Mer övning behövs nog.

Magiskt dimmig utsikt på toppen. Nedförsåkningen var för rolig för att slösa bort med fotografier. 

Hade gött tills nästa gång!

Årets första snötur och årets första KOM

Har varit sjuk i lite mer än två veckor av en mystisk förkylning som kom och gick med feber, hosta, halsont till och från. Men nu verkar det som att jag frisknat till och förra veckan mjukstartade med först ett pass bålstyrka på tisdagen, sedan ett lätt simpass på Vattenpalatset på onsdagen (detta under min 15timmar långa arbetsdag på nämnda palats dessutom) och ett testcykelpass på torsdagen. De första passen kändes mer än ok men när jag skulle köra fyror på testcykeln så började jag tveka efter andra fyran. Det kändes inte ok i halsen och andningen. Så jag tog det säkra före det osäkra och körde en lång urvarvning istället.

Fredagen gick sedan utan större symptom på eventuell insjuknande, trots att arbetsdagen innebar 10 timmar från 9 till 21. Lördagen var lugn den med och killkvällen gick hur bra som helst. Så för att kompensera Jennys tjejkväll på bortaplan så mutade jag ut mig i finvädret. Planen var att utforska vägarna norröver och se hur status var mot Grönskog.



Antingen hade jag bra tryck i pedalerna eller så var hjärtat fortfarande inte med på noterna för pulsen var ganska hög inledningsvis. Och när jag sen kom in på grusvägarna så var de först så mjuka och blöta att pulsen for upp. Sen slutade plogningen och högpulsningen fortsatte i hjulspåren.
Lite felkörningar blev det och en del stopp för att lista ut vilken avtagsväg som skulle tas. Därför hamnade jag lite i tidsnöd och på väg hem från Fliseryd så gasade jag lite till. Med högpulsning, kyla och en tur under lunchtid utan lunch så kom resultatet. Energibrist. Tur att jag känner signalerna i tid så att jag kunde trycka en energikaka. Kändes lite onödigt på bara tre timmars cykling. Men hellre det än att ta än längre tid hem och vara helt slut resten av dagen.
Mer info om passet kan ni få ovan genom Strava. Där syns också att jag tog årets första KOM på Dunkelidsvägen. Ett blygsamt KOM om man ser till All Time High men ett KOM är ett KOM och det är nog en av de bättre tiderna i vinterväglag.

Strålande bilder blev det också:

Hjälmen högt tidigt in i passet ovetandes om att jag kört 2 kilometer för långt...

Men vad spelar en felkörning för roll när man får vända om och få solen i ansiktet istället?

Svartvitt med inslag av färg och prydlig stenmur. Änt d vakkert?

Dammet från förra distansturen satt fint kvar och fick sällskap av snö och vatten denna dag

Innan denna bild togs så frågade jag ett par tjejer med häst om vart denna väg var farbar ända till Grönskog. De sa ja men tyckte att jag kunde ta asfalten om jag ville vara säker på att komma fram. "Det är minst en mil dit och ingen plogar vägen så det kan kanske bli lite för äventyrligt". Bra sa ja det låter roligare än asfaltsvägen.

Hade sällskap av Skuggis och Marilyn Mansons nya i hörlurarna. Alltid fint med sällskap.

Lite urspårning får man räkna med

Orka köpa dubbdäck till den Småländska vintern. Det går minst lika bra med lite mindre luft i däcken.

Super X. Ni ser texten va? Stilig detalj.

Hej och hå ut i böljan blå. På denna lilla väg får man passa sig för att inte bli blöt.

Stilig passering av Emån vid Grönskog.

Ett hus på en holme, bara sådär.

Äventyret genom de djupa bilspåren belönades liksom vidare och vidare på den fina vägen genom Emå-passagen.

Som sagt.

Och så in i den mörka skogen igen.

Lite blöt grusväg, en hel del puder och så lite blöt grusväg igen ger härlig tyngd till cyklingen. Och en vacker bild.

Vintriga vägar kan vara mycket vackra

Årets första tur; Grusvägssafari

Dundrade ut på vad som blev årets hittills finaste tur. Målet var att testa nya och gamla grusvägar tillsammans med Andreas. Men en bit in i passet visade det sig att jag åkte baklänges på en gammal klassisk väggningsrunda från i somras. Ni vet den där vi åt tårta och drack öl mot slutet.

Denna tur var inte lika episk matmässigt (åt bara en jordnötssmör och syltmacka efter med en kaffe) men temperaturen höll sig runt minus 5 och solen strålade hela turen. Det i kombination med snö och isfria hårdpackade grusvägar som nästintill blivit vita gjorde turen minnesvärd.

Här är lite Stravadata och sedan de delikata bilderna.

Kallt...

Kallare. Men tempot var gott och assos-jackan är brutal (hade bara långt underställ under), så ventilation behövdes.

Förra årets tredje sista dag i bilder

Det var minus 15 grader i skogen. Cykelturen tog 2 timmar och vi frös bara lite om fötterna. Resten värmdes upp av naturens skådelspel och cykellycka. Nedan är ett försök till att återge det. Bilderna får tala för sig själva.