Oscar Ekstams blogg

Idag vankades det distans. Och det stod 3-4timmar på schemat. Till min glada överraskning så var det ljust ute vid 8 vilket gör det lättare för mig att hinna med 4timmars innan jobbet i framtiden. För när jag satt och skissade på schemat så räknade jag med att det skulle vara ljust vid 9. Och ja det finns lampor och jag har även det. Men det kvittar hur många och bra lampor jag har, jag är ingen mörkerträningsmänniska. Jag älskar sol.

Som sagt så älskar jag solen och den sken så intensivt härligt under distansen att jag lämnade skuggan bakom mig. Det gick faktiskt förvånansvärt lätt och snabbt för att vara tredje passet efter förkylningen. Så det verkar faktiskt som att sjukdommen inte satte ned min prestation nämnvärt.

Passet gick idag först runt Varpan i väntan på att Darvell skulle ansluta. Men han ringde upp med beskedet att han kände sig för sliten och ville inte riskera sjukdom. Så jag blev ensam och styrde min kosa mot Vika. På väg ut ur Falun för andra gången under passet så fick jag se två glidande silluetter ute på den vattensjuka isen. Det var ett par långfärdsskridskoåkare som kryssade mellan pölarna och det såg så underbart ut med den gyllende solen värmande i ansiktet. Dock fick jag bara en suddig bild.

Två timmar in i passet så tänkte jag dricka... Det gick inte så bra då jag lämnat flaskan hemma. Men däremot hade jag fått med mig min halvfärdiga verktygsflaska. Jag lyckades inte riktigt få till ett bra lock, men det spelar inte så stor roll nu när det var finväder. Och jag skulle faktiskt få användning av verktygen bara 30minuter efter jag konstaterat att jag glömt vattnet.

På en av Torsångs illa grusade cykelvägar så fick jag punktering. Det var säkert ett av de vassa gruskornen som var boven också. Jag punkterade lägligt vid en busshållplats och fick fint vidskydd från den tilltagande vinden. Och så kunde jag fint hänga upp cykeln också. Så då gick det ingen nöd på mig...


Men ytterligare 30minuter senare hamnade jag i nöd. Det var som om en blixt slog ned och genast åkte skuggan ikapp och förbi mig. Nu var det inte solens position som var det jobbiga utan min energibalans i kroppen. Det var som att slå om en strömbrytare, så snabbt blev jag direkt hungrig och helt slut. Från 30km/h till 18km/h bara sådär.
Det var tur att jag hade en Gel och en energikaka med mig. Jag svepte dem omgående efter varandra och sedan var jag på fötter igen efter 5-10minuter.

När jag nästan var hemma och klockan började närma sig 3timmar och 45minuter så kom jag ikapp Roine Grönlund (om jag inte tog fel). Han hade härjat runt Runn också. Och takterna sitter fortfarande i då han hade kört sönder en eker vid en fartökning. Vi snackade ett tag sedan slängde jag in en 30sekunders intervall upp till toppen av asfaltsbacken vid Källviksbacken. Sedan drämde jag till med en till in mot den gamla söndervittrade Främbyskylten. Det kändes gött.