Maria hade planerat värsta middagen och allt på fredagen men hon blev hemskickad från jobbet med feber. Vilket hon säkert hade kvällen innan, men hon är så envis. Så med 39graders kroppstemperatur mot vanliga 36grader. Var Maria inte så pigg. Så jag ordnade själv med det jag ville ha på födelsedagen. American pizza, Chocolate cookie glass och Cola. Helamerikanskt blev det visst. Men några saker kan de faktiskt, som onyttigt god mat. Till det blev det en brutalt spännande film som jag såg på med extra hög volym, bara för att det var min dag.
Dagen efter var jag först uppe på Lugnet och körde Hockey i lite mer än en timma. Vid de sista 30minutrarna så kom snöstormen. Perfekt väder för att cykla i tänkte jag och åkte ned för att byta om. Jag blev lite sen till posten men det verkade inte göra så mycket. Efter 1.2o började tempot trissas upp av papporna på sina lättade tävlingscrossar utan skärmar. De frös väl för att tempot var så lågt när vi andra harvade på med våra tunga panzers. Jag och Robert Österling alltså.
Tidigare hade Patrik Stenberg vikt hemåt och ganska snart valde Robban och Pia (som också var med) att köra sitt eget tempo hem. Men jag hängde med stressarna lite till. Huvudet fungerade inte så bra i stormen för turen de skulle genomföra var planerad till ca 4.3o i deras tempo. Mitt knä fick tänka åt mig och började protestera mot vätan och kylan. Så till slut vek jag mig och åkte hemåt. 3timmar och 4ominuter var jag ute vilket tillsammans med hockeyn blev ungefär 5timmar aktivt. Bilderna kan ni se i gårdagens inlägg.
När jag kom hem hade ängeln vaknat till och blivit av med febern. Så då tog hon tag i firandet för mig. Det blev en magnifik middag med pepparbiff och rotsaksgratäng. Som toppades med Chokladpanacotta tillsammans med vilda bär och kiwi. Jag fick Newcastle öl till middagen och hjortronvin till desserten. Hur ljuvligt som helst.
Jag fick även min present efter maten och det var en 12år lagrad Talisker, The Destillers Edition. Vilket var en mycket bra present. Jag gillar Whisky och denna var dessutom mycket speciellt lagrad (dubble matured) i Amoroso träfat. Whisky kan man inte få nog av. Och Maria kan jag definitivt inte få nog av, hon är det bästa som hänt mig.
Som avslutning på kvällen fick vi en jättebonus. Det var kulturnatta i Falun igår och det låg tydligen ett beslut på att smälla av fyverkeriet som var ämnat till nyår då istället. Och tack vare vår lägenhets magnifika position så hade vi första parkett till skådespelet. Explosionerna kändes i bröstet och det kändes som om fyverkerierna kom mot oss.
Nu tänkte jag berätta om dagen med hjälp av alla bilder som jag tog under det 4timmar och 30minuter långa passet.
Passet startade så vackert med tempoträning över Skuggarvet och ingen orkade ligga bredvid Fredrik Eriksson. Vi som låg på rulle bakom och pendlade mellan 150-170 i puls (Vi: Jag, Lars Bleckur, Mikael Salomonsson, Marcus Johansson och Peter Vingstedt). Medans Fredrik låg i topp med runt 130-140... Det märktes att han snart ska tävla om man säger så.
Jag fick nog av tempot ganska snabbt. I Toftbyn valde jag att gå på mitt tempo, med mig fick jag Marcus. Då och då kunde vi skymta ledet framför i snödimman.
Enviksvägen brukar vara riktigt tråkig att åka på, men idag visade den upp sig på sin absolut finaste sida i vinterskruden. Det var mycket nöjesfullt att åka på vägen för en gång skull.
Alla vägar vi åkte på idag var faktiskt otroligt vackra, det gjorde inget att snön piskade oss konstant i ansiktet. Vi njöt ändå för det var så vackert.
I Enviken mötte vi upp med Micke också. Även han fått nog av tempot, ett snitt på 162 var lite för mycket för honom på distans. "Det är inte precis Fatmax, mer max" var kommentaren ungefär. Ericsson med Bleckur och Vingstedt på rulle såg vi inte mer av förutom en linje av streck i snön.
I denna underbara uppförsbacke strax efter Marnäs så spelade jag in en liten videosnutt:
I en annan uppförsbacke mötte vi plogen, som först hejade med en ljustuta...
Sedan stannade han till och sa: De dä e fel redskap gubbar!Jag sa: Ja vi skulle haft en plog.
Sedan stod han bara där och var helt tyst, vi var också tysta. På norrländskt vis insöp vi stämningen och sedan åkte han åt ett håll och vi åt det andra.
Marcus lurades senare lite av plogningen och skar ned i diket. En massiv krater var ett givet resultat från ett kraftpaket som Marcus.
Lite senare strulade hans växlar...
Så jag ställde givetvis upp och visade upp mina grymma färdigheter som cykelmekaniker.
Snyggt blev det också.
Sedan var det bara att tuta och köra på skoterspåren igen. Vroom, vrooooom!
I Bjursås valde vi att åka in till Haghedsvägen för att se om den var åkbar. Det såg bra ut ett tag, hjulspåren gav fin bärighet.
...Vägen fin att fota på också, men tyvärr så ledde inte hjulspåren åt Haghet utan ned på Rogsjön istället.
Så vi valde att köra tillbaka mot Bjurs sedan mot Sågmyra för att slippa den slaskiga Rättviksvägen. Vi tog den lilla grusvägen som går mellan banvallen och Rättviksvägen mot Grycksbo, en riktig klassiker såhär års.
Micke hade nu hunnit att bli ganska slirig och orkade tillslut inte kämpa mot vägens vilja. Poff så låg han där skrattandes och gjorde snöänglar.
Till slut skakade han av sig och höll, med bara en paus, ända hem till Falun. 4timmar och 40minuter stannade hans klocka på och min på 4.30. Jag antar att det beror på hur man räknar. Undra hur Bleckur räknade idag? Han har nämligen en fin formel bakom sin träningstid, vad jag har hört. Har man tagit i på distansen så räknar man hela tiden man varit ute. Har det gått behagligt och bra så räknar man bort pauserna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar