En bildorgie.
Helgen har varit fulltecknad med träning och Marias och mitt 50års firande. Och nu kallar sängen. Så ni får hålla till godo med bilderna så återkommer jag med kommentarer under måndagen.

Strålande Sickan!


Idag har jag passat på att jobba 8timmar och hälften av dem hade jag sällskap av Sara, min praktikant. Som jag inte alls utnyttjar som jag borde. Hon får inte göra någonting. Men jag varnade henne för det i och för sig. Undra om jag ska våga låta henne kopiera lite imorgon...

Det är ändå ganska hedrande att ha en praktikant, speciellt en som specifikt söker sig till den tjänsten jag har. Det måste ju ändå betyda att det jag gör är någorlunda intressant. Vilket jag själv tycker i och för sig. Men det roliga är att andra också gör det och kan tänka sig att utbilda sig till samma yrke. Friskvårdskonsulent. Maffigt.

Jag har även varit på jakt efter en isborr till friluftsdagen på onsdag. Vid en av aktiviteterna ska det pimplas fisk. Och ingen borr finns inom personalen. Så jag fick ge mig ut på jakt. Rektorn Peter tyckte att den skulle kunna få kosta sådär runt 300-400kr. Så jag gick till Clas Olsson; ingen borr. Sedan gick jag till min granne Intersport; Mycket fina borr. Billigaste låg på 1300kr... Inte så bra. Men det löser sig, eller det ska göra det. Det är ju det min tjänst går ut på; att lösa saker. Ego som jag är tycker jag ändå att jag fixar ganska bra. CXVM på Olearys gick ju bra...

Nu tänkte jag visa en film från dagens distanspass... Om det inte var för att jag filmade så åt helsike dåligt. Jag måste lära mig en ny teknik för filmning under höghastighetsskridskoåkning (sug på det ordet). Det jag filmade idag blev så svajigt att till och med jag blev åksjuk.

Så jag berättar om passet med ord och bilder istället, duger det?

Jag gav mig ut när solen började gå ned, och jag valde skridkorna framför cykeln för att det är ljusare på sjön och man behöver inte oroa sig för att köra på bilar. Sen blir det jobbigare att köra 3timmar på skridskor än 3timmar på cykel också, så det var ju en bonus.


Det var ganska kallt ute, och det var bra för kylan tvingade bort alla moln. Så det var 1½timmes åkning i konstant solsken. Underbart vackert och nästan så att jag blev solbränd. Jag låg stadigt på snabbdistanspuls och det trummade på bra. Efter två vändor till Ornäs och tillbaka så var jag fortfarande mycket hungrig på mer. Men under den sista vändan mot Ornäs började krafterna tryta.


Som tur var så var det medvind hem och jag fick upp ordentlig fart, vilket gjorde att krafterna kom tillbaka igen. Men lika snabbt som krafterna kom, så tog de slut också. Det var ingen enegiväggning då jag fortfarande var ganska pigg i kroppen men det känndes som att blodet rann som sirap. Allt gick i slowmotion. Som tur var så bar vinden mig lagom in till bryggorna och jag kunde konstatera att 3timmar på skriskor kan ge ganska konstiga känslor.

Här har jag en känsla av att jag inte vet vad jag känner.

Känslorna är mest positiva dock. Tröttheten är skön, naturupplevelsen är skön (optisk känsla), kylan är skön. Det enda som inte är så skönt är branden i fötterna. Men det kan jag leva med.

Jag måste bara tillägga att nu när jag sitter här och skriver så har jag en mäktig utsikt. Det är fullmåne och stjärnklart. Snön utanför på balkongen gnistrar så att det nästan gör ont i ögonen. Synd bara att jag inte lyckas bättre att återge vyn bättre än såhär:

Snö?
Söndag betyder distans, i alla fall oftast nu på vintern. När jag tittade ut på vädret innan passet så kändes det som om det skulle bli ett väldigt intressant pass. Det hade kommit lite snö om man säger så...

Jepp, liiite snö har det allt kommit. Innan var det bara ett litet täcke på sittdynan, då solen smält bort lite under veckan. Men nu under kvällen visade det sig att det hade kommit en hel del nysnö. Jag blev lyrisk då jag såg en episk distanstur i tysta vinterskogar framför mig. Men min dröm skulle ganska snart få ett avrubt slut...

Jag bor på en av Faluns schopping gator. Alltså de gator där det går mest folk i hela stan, och butikerna är öppna på söndagar. I alla fall vissa. Men när jag kom ut på gatan möttes jag av en stor volym snö. I mitten av gatan låg en hög och lång sträng av upp-plogad snö. De hade alltså plogat då gatan var helt ren dagen innan. Men det hade inte hjälpt. Och när jag skulle korsa stora torget utanför kyrkan så hade jag snö över vevpartiet de stunder jag inte kunde hålla mig i de få spår som fanns. Förhoppningen om en fin skogstur slutade ungefär där.

Jonas Djurback som bor en bit utanför stan hade det tufft med att passa tiden. Men som tur var hittade han den enda cykelvägen som var plogad. Så han var inte så sen. Detta var dagen för hans comeback på distanserna. Mycket väl vald dag måste jag säga.

Medans vi väntade på proffset så funderade Jonas, jag och Micke Salomonsson över vilken runda som överhuvudtaget skulle kunna vara cykelbar. jag kanske inte ens behöver säga att vi inte ens funderade på att åka i nordlig riktning. När väl proffset kom sladdandes...


Så var han väl inte sådär glad över snön precis. Fredrik Eriksson som han också heter brydde sig inte ens åt att torka snoret. Fast det kanske man inte behöver när man är proffs? Det finns säker någon i laget, likt vattenbäraren, som snyter kamraternas näsor.

Nåväl, vi kom tillslut fram mot att det borde vara lite mindre snö, typ söder ut. Och att Hedemoravägen nog måste vara ganska bra plogad, eller i värsta fall åkbar pga de myckna bilspåren. Det var dock en äventyrsfylld strapats att ta sig dit via strandvägen längs Runn. Och det var på den vägen mellan alla bredställ alá Tony Rickardsson. Som jag bestämde mig för att filma lite.

Det gick ganska hyffsat att filma mellan alla uppställ, men pulsen höjdes ganska markant. Och då kom jag fram till ett annat beslut. I och med att vi hade Fredrik med oss, så skulle tempot oundvikligt bli ganska högt. Så jag beslutade då för att köra minst tre stycken 20minuters intervaller runt tröskeln istället för 5timmars distans.

Det visade sig att jag inte var ensam om att tänka ungefär samma sak för Jonas och Micke hängde på ganska snabbt. Fredrik däremot ville ha sina 5timmar, men det hindrade ju inte oss för att åka åt samma håll och i samma fart. Det var bara det att det på något sätt blev lite mindre lidelsefullt på rulle eller jämsides med Fredrik.

En bit innan Torsång, i korsningen där man svänger mot Bomsarvet, så mötte vi plogbilen. Han körde på fel sida i och för sig, men han skulle mot just Bomsarvet och då beslutade Fredrik att åka där efter istället för att åka runt Runn i snömoddiga hjulspår. Vi andra tre stod fast vid vår tanke att köra intervaller Runt Runn istället så vi fortsatte mot Torsång.

Och väl framme i Torsång så mötte vi en annan plogbil, och denna skulle åt rätt håll.

Så istället för att jaga Fredrik började vi nu att jaga plogbil istället. Även i denna jakt fick jag några fina filmklipp. Micke däremot, han fick något annat fint...

...en flygtur och en dejt med vägen. Vilket var hans fjärde dejt på bara några veckors tid. Micke och vägen börjar nog bli ganska förtjusta i varandra vid det här laget. Det är i alla fall vad jag tolkar Mickes leende som...

Vi blåste vidare efter plogbilen och den tog oss via Ornäs vidare mot Aspeboda och sedan ut på gamla Leksandsvägen mellan Falun-Borlänge. Väl ute på den vägen så fick plogen fart, efter det såg vi den inte förrän vi kom in i Falun. Och innan dess hade vi en fin intervall upp mot spurt-tallen. Jag tog den spurten först sittandes och sedan ståendes samtidigt som bakdäcket sladdade friskt. Vilket nog var anledningen till att jag noterade årets högsta puls på ett cykelpass; 185.

Nöjd med min spurt så slog jag av på tempot, för att ganska snabbt bli omblåst av Micke med Jonas på släp. Micke hade på något sätt fått för sig att det vad Falun-skylten i nedförsbacken som gällde som spurt. Men det vet ju alla som bor i Falun att det är Tallen som gäller.

Dagens pass blev magnifikt på ett helt annat sätt än vad jag från början hade trott. Det blev så magnifikt bra träningsmässigt. För inomhus hade jag aldrig klarat av 1timme och 40minuters total intervallträning runt tröskeln. Helt sjukt bra.
Passet blev totalt 2timmar och 35minuter långt. Och när jag kom hem så hade sittdynan växt lite till:

För att avsluta detta inlägg på topp så bjuder jag på en teaser inför den film som jag kommer att knåpa ihop med filmmaterialet från dagens pass:

Ja man.
CXVM-tittningen gick blev över förväntan, trots ett trotsigt coverband. Eurosports sändning gick igång en kvart tidigare än sagt och vi 16 som hade samlats fick se racet nästan helt från starten. Ja starten och det viktigaste blev summerat, men ändå det var ju Live. Och dessutom hade 4st 42tums LCD skärmar att välja på med bra ljud. Så där satt vi och läppjade på våra drycker med blickarna fastnaglade mot skärmarna.

Lagom i reklampausen kom maten också, så många hann få i sig en hel del innan allt drog igång igen. Loppet i sig var väl inte så underhållande. Men man kan ju inte alltid få optimalt väder; regn & lera. Nu var det kallt och packat samt soligt, dessutom verkade det bara vara ett löphinder. Vilket heller inte var långt alls. Så tempot var brutalt och Nils Albert hade väl ett snitt på 31km/h... I ensam ledning från varv 2.

Men men vi hade det mycket trevligt och personalen verkade tycka om att vi var där. TV-tekniken verkade också vara bra och justerbar, vilket förhoppningsvis betyder att vi nog kan sitta och titta på vårklassikerna där också. Jag kanske kan ta på mig att vara bokare då med, det verkade som att jag skötte det jobbet bra. Jag fick lite Sverige godis av Ulf och Mari Nilsson och så har Stefan Määtä lovat mig en Monster dryck... lite suspekt dryck måste jag säga, men ändå en gåva är en gåva.

Idag har jag konstaterat att ett jobb på en högstadieskola kan vara helt ok, ja till och med helt fantastiskt ibland. Idag var en sådan dag. Eller ja inte till en början. Jag håller på at anordna friluftsdagen och veckorna innan när det var meningen för alla att kunna ge synpunkter så fanns där inga. Så när jag gjorde allt själv så blev det självklart "fel". Vissa lärare kan vara riktigt dryga, men jag antar att det ligger i deras natur att tro de vet hur man gör saker bäst. Speciellt roligt är det som ni kanske förstått, när deras åsikter kommer dagar innan aktiviteten när allt är bestämt.

Men allt vändes på eftermiddagen då jag åkte ut på Runn med en 8de klass. Det var kallt som bara den. Med det gjorde inget för eleverna var underbara och njöt lika mycket som jag av solens varma strålar och den friska vinden. När vi hade kommit ut en bit på sjön så började det dofta riktigt härligt också, nästan lite sjöbris och jag njöt och så njöt jag lite till. Ganska grym jobbdag.

Skarvtur med inslag av hudbett och avslut av CXVM
Skarva; Verb [Sk:a:rva] göra längre, öka med avseende på rumslig utsträckning. Vanligt förekommande bland cyklister, med bestämd tidsgräns utan bestämd rutt.

5timmar stod det på schemat idag och för att jag skulle hinna se lite av U23:ornas lopp på CXVM senare på eftermiddagen. Så startade jag från posten klockan 9. Där väntade även Peter Almlöf som jag hade ett "möte" med i fredags. Han jobbar på BK Data och ni kan kanske dra era slutsatser från det, om inte så lär ni märka det om några dagar...

Nåväl vi gav oss iväg på passets första skarvning; runt Varpan. När vi sedan hade kommit runt så märkte vi att tiden inte riktigt gått så sakta. Så det blev skarvning runt Bojsen och sedan ännu en skarvning runt centrum. Efter det så mötte vi upp Anders Clason och Triathlet Annie på postenparkeringen. Den ungefärliga rutten blev; Norrut, via Haghed, mot Sågmyra.


Haghedsvägen var fin. Men det var inte plogat på vägen mot Rogsjön, vilket var tur då jag fick tillfälle att köra en väg jag inte kört på evigheter. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den annat än att den till slut leder in rakt mot kyrkan i Bjursås (eller ut på Rättviksvägen). Vägen var hur fin som helst. Ett smalt plogspår och vid sidan om det gick skoterspåren tätt. Dit måste jag när det har töat och frusit på lite, Grymma spår!

Vidare från Bjursås så åkte vi mot Sågmyra och fick oss vår fjärde skarvning då vi valde att åka över Vålberg och inte vidare mot Hisvåla (eller vad det heter). En mindre lyckad skarvning då vi blev ordentligt upvaktade av tre mycket arga hundar. Två av dem var av någon schäfer modell skulle jag tro. Den tredje var vit och fluffig, men mest arg och opålitlig...

Schäferhundarna var ganska lugna och höll sitt avstånd, mest vaktade de tomten. Men den vita sprang otäckt nära brevid oss på vägen. Den vek in framför så jag var tvungen att stanna och då visade den tänderna för mig. Sedan sprang den efter Peter. Då jag åkte vidare var den på mig igen och denna gången bet/naffsade den mig på vristen. Då blev jag arg och röt till ordentligt åt den och stirrade ned honom.

Synd att jag inte fick fram kameran och filmade det hela. För de där hundarna var tydligt dresserade till att gå till attack. Vilket är tråkigt. För det är ju inte deras fel, utan deras ägare.

Nåväl, jag är inte så hundrädd och vet ungefär vad jag ska göra. Så jag släppte det ganska snabbt. Sedan rullade vi vidare upp mot toppen för att sedan sladda oss vidare ned mot Rexbo. Anders som varit vass uppför var inte lika vass nedför då han tidigt gjorde ett besök i en snödriva. Men så var det inte så bra sikt eller före heller.

Här har vi släpt iväg bergsgeten Anders Clason

Efter Rexbo körde jag och Peter hemåt för att sedan skarva (5e gången) mot Borlänge, Anders valde att åka hemåt när vi skarvade. Så nu var det bara vi två igen. Peter som i början av passet hade varit ordetligt stark och sprurtvillig började nu krokna lite. Vid det här laget hade vi skarvat mot Aspeboda och sedan mot Vassbo. Och det är klart efter 7de skarvningen så ska det ju ta emot lite. Själv så hade jag ordentligt söndertrasade ben i början av passet men mot slutet började de bli bättre.

Vilket inte gjorde tröttheten bättre för Peter, som låg på min rulle ett tag och tog igen sig. Vi skarvade vidare mot Källviken via Runnleden (9de skarvningen). Och när vi åkte där på leden så konstaterade jag att klockan bara stod på 4:30. Så Peter tyckte att vi skulle åka över isen mot Hälsinggården. Vilket vi gjorde och den 10de skarvningen blev den bästa då isen var otroligt behaglig samt mycket rolig att åka på. Någon surgubbe sa; Det här är en skridskoled och blängde på oss. Konstigt att vissa har så svårt att dela med sig och vara glada. Övriga hundratalet åkare hade dock inga problem med oss och hälsade fint.

Peter på Runn.

Jag på Runn, Killen som står still närmast bakom är surgubben

När vi tillslut gått i land vid Hälsinggården var det dags för dagens sista skarvning, och den ledde oss över regementet och sedan ut till Knoppen. Där vi sa hej då och konstaterade att vi prick hade varit ute i 5timmar. Lyckad skarvning.

Hemma kollade jag på U23:ornas VM-lopp. Att det gick snabbt kan man lugnt konstatera. Nilsson kom på 33e plats endast 2minuter och 10sekunder efter den tyske segraren. Nyss pratade jag med Mari "mamma" Nilsson och fick höra att Mattias var nöjd över loppet trots allt. Det hade gått fort och blivit lite incidenter i början, plus att han hade ofrivilligt skallat en i publiken.

CXVM med umgänge imorgon= check!
Imorgon så har jag ordnat det så fint att vi som vill se herrarnas lopp, kan bege oss till Olearys. Jag har bokat plats och en stor lcd-tv åt 10-20personer (vi kan säkert vara fler) från klockan 14.30. Vi kommer att få sitta lite avskilt till och med. Loppet startar 15.00 enligt eurosport så innan kan kanske någon med mobilt internet visa loppet från dator?
Hur som helst så var lite snäll mot servitrisen, hon visste nog knappt vad cykel var. Då hon bokade enligt följande "14.30 sykel Eurosport". Beställer vi mycket och ger fin dricks så kanske vi får komma tillbaka också. Välkomna ni som vill!