Jag fortsatte cykla efter Mörksuggan

Här är bildbevisen. Cross e gött och MTB är härligt. Skönt att kunna blanda och ge benen stryk:

Jag Crossade Mörksuggan

Det gick hela vägen runt Mörksuggejakten på cyclo-crossen från Canyon. Det var en händelserik och härlig resa. Tyvärr med en hel del oplanerade stopp. Inledningsvis gick det strålande. Jag plockade massor av placeringar uppför Vidablickbacken och faktiskt en hel hög i den tekniska utförskörningen på stig. Crossen levererade hela vägen och jag hade inga problem att köra om på osynad stig. Nu var hastigheten inte lika hög som förra gången då jag låg bland de sista i tävlingsklasserna. Förra gången 2006 hade jag bara ett 20-tal åkare framför mig. 

Jag hade en hel del cyklister både före och efter mig som ni ser. Tittar ni riktigt noga på sista bilden ser ni även den lilla minihelikopter som filmade från Mörksuggan. Filmen kommer inom kort upp på langloppscupen.se.

Det var en rejäl lervälling som väntade oss på första stigsträckan efter Vidablick. Men jag trivdes som fisken i vattnet på crossen och fick visa upp mina cyclo-cross-egenskaper. Däcken skar effektivt genom leran och mönstret i däcket levererade grepp som fick mig att susa genom klungor av gående och stillastående MTB-cyklister. En rätt härlig känsla faktiskt. 

Ut på grusnedfarten efter stigen så väntade som vanligt en mäktig vy. Och hela 74 kilometer i timmen i hastighet också. Det var bra rull i crosshjulen, och jag rullade förbi flertalet åkare även här.

Jag susade vidare nedför på gruset. Även här levererade crossen med mig i areo-position. Och de efterföljande grusvägarna plockade jag cyklist efter cyklist genom att gå från klunga till klunga. Benen var helt enkelt med mig idag och crossen lät mig få ut alla krafter. Det var så busigt kul att maxa utan problem både på gruset och de snabba stigarna. De tublösa däcken med tätningvätska gjorde även att greppet och komforten fanns där, nästan mer än förra gången 2006. I alla fall vad jag kan minnas.

Efter andra vätskedepån i Nedre Gärdsjö (55km till mål) vände dock flytet. Jag sitter helt plötsligt märkbart lågt. Jag blir tvungen att stanna för att se om det verkligen är så. Och mina farhågor stämmer då den fina delade kolfibersadelstolpen Canyon VCLS 2.0 har sjunkit ned fem centimeter. Det fina med sadelstolpen är att delningen gör att man får ökad stötdämpning och minskade vibrationer från underlaget. Vilket jag tydligt känner innan stolpen sjunker ned.

Vidare in i loppet så får jag stanna två gånger till och höja upp sadelstolpen. Jag testar att dra upp den lite för långt för att den ska få fäste. Jag testar även att vända på sadelstolpsklammern. Utan resultat. Vid fjärde stoppet blev det även en punkteringslagning. Tyvärr hade en vass sten punkterat bakdäcket mitt på drivytan så jag och cykeln sprejades med tätningsvätska så fort hastigheten steg över 20km/h. Det blev ohållbart och jag får stanna och slita med ventilen vars gängor också var fulla av latexkladd. Punkteringen hade lika gärna kunnat hända på ett par MTB-däck, det är risken man får ta när man istället slipper genomslagspunkteringar och kan köra med lägre tryck.

De cyklister jag cyklade med under dagen måste verkligen ha undrat vad jag höll på med. Ena gången kommer jag och susar om dem och sen passerar de mig när jag står i diket och meckar. För att sedan åter bli passerade. Så där höll det på under resterande delen av loppet. Men mot slutet blev jag så trött på att stanna att jag körde längre partier stående. Vilket funkade ypperligt i skogen. Där var det ibland till och med ett plus att ha lite lägre sadelstolpe. Det blev som en konstant "dropper-post" och gav bra kontroll i skogen. Men trötta fötter, knän och armar. 

Vid näst sista stoppet med 15 kilometer kvar till mål tar jag upp hela stolpen och konstaterar att delar av den är oljig av något slags fett. Vilket inte är bra när det är en kolfiberstolpe i aluminiumram. Det blir som såpa mellan stolpe - ram och måste ha hänt vid tidigare democykling då jag bara monterat stolpen på rätt höjd. Och där visar sig den största skillnaden från årets "Sugga" på cross mot 2006. Då var jag förberedd på tävlingen flera månader innan och testade materialet flera gånger. Dessutom körde jag igenom hela banan på den dåvarande crossen innan tävlingen. I år så var min träning ett 1,5 timmes pass i skogen nära mitt hus. Jag "fultätade" fälgarna med eltejp dagen innan (vilket i och för sig höll hur bra som helst hela vägen och efteråt) och jag testade minimalt med inställningar. Men framförallt hade jag ingen chans att gå igenom cykeln grundligt. Så jag får helt och hållet skylla mig själv att jag inte testade mer grundligt. Och det visar på att man faktiskt bör gå igenom och testa cykeln grundligt minst en vecka innan ett stort lopp för att undvika haverier. Men det var ju också halva äventyret och något som kommer göra att jag kommer ihåg detta extra mycket. Och kanske gjorde även stoppen att jag förblev fräsch loppet igenom och trots ivriga sprinter förbi cyklister på grusvägar, endorfinmaxpuls på stigar och brytfesterna uppför backarna (jag klarade alla motlut trots att lägsta utväxling är 36-32) så var jag pigg efter målgång. 

Effektiv tid låg som ni ser på 3:09:55 (och min kassa GPS har missat en hel del kilometrar) och min sluttid på Mörksuggejakten blev 3:26:28. Vilket betyder att jag tappade mer än 16 minuter på mina stopp. Jag hamnade på 346:e plats i motionsklassen och segrande Fredrik Eriksson kom i mål på tiden 2:11:05.

Jag lägger inga värderingar i siffrorna ovan utan konstaterar istället att jag hade buskul på crossen hela vägen trots haverier. Och jag kände mig hur säker som helst på utförskörningarna och de tekniska stigarna. Om jag dessutom ska köra Mörksuggan igen så gör jag definitivt det på en cyclo-cross, det är bara för skoj för att motstå.
För mig måste jag tillägga. För det är inget för den ovana motionären som bara har några års mtb-cyklande under bältet. Utan det passar mer den äventyrslystna vana cyklisten som vill få lite mer "naken" cykling. För det är det bästa jag kan beskriva det med. Det är mer naket och avskalat. Det finns inga marginaler och man måste verkligen tänka till var man styr cykeln och om man ska stå, sitta eller hoppa på stigpartierna. Att det sedan går bra mycket snabbare på de mindre körvägarna, grusvägarna och asfaltsvägarna är bara en fantastiskt rolig bonus som gör att hornen växer ut lite extra.
Jag ska heller inte sticka under stol med att det är en stor tillfredsställelse att köra förbi mtb-cyklister på tekniska partier eller uppförsbackar med en cross.

Trek XO1 Vs. Canyon Inflite 9.0

Det var helt klart mer bekvämt på Canyon och jag kände mig mycket säkrare på utförs- och stigpartierna än 2006 på min Trek. Mycket berodde nog främst på mina ökade crosskunskaper som jag kört till mig sedan dess. Samt också för att jag kunde hålla lägre hastighet i år, i elitledet går det ju bevisligen lite snabbare. Men en del berodde också helt klart på att tekniken i material/komponenter gått framåt. Skivbromsar är ett enormt plus. Även att de inte är helhydrauliska så är det bra bett och lättare att justera bromsstyrka mot ett par cantileverbromsar. Och jag upplevde att den flexande kolfiberstolpen tog en hel del stötar och vibrationer. Ett kvitto på det var att jag i alla fall inte hade ont i ryggen efter loppet. Viktmässigt så är Canyon:en tyngre än vad min Trek var. Canyon Inflite 9.0 väger 9 kilo och min Trek XO1 vägde runt 8 kilo. Men det har gått allt för lång tid mellan mina båda lopp för att mer kunna nagelfara i cyklarnas specifika för och nackdelar.
En sak är jag dock helt säker på och det är att jag åkte bekvämare på årets hjul och däck än de tubdäck jag hade 2006. Och det är för att jag är lite mer vis av erfarenhet nu och hade 2,7 bar i däcken. Mot 3,5 och 3,8 bar 2006. Jag förstår inte hur jag 10 kilo lättare körde med så mycket tryck i däcken. Det jag dock förstår är varför jag fortfarande minns att jag hade ont i händerna och armarna under och efter loppet 2006. Jag är en stark föreståndare för tubdäck på cross, men jag måste faktiskt vika lite på mig och konstatera att kanttråd inte är fy skam ändå. OM man gör om till tubeless vill säga. Men ska jag köra Mörksuggan eller någon annan tävling igen så är det tub som gäller. Det är mer punkteringssäkert och så kan jag krypa ned ännu lägre i däckstrycket för att få bättre grepp och komfort.

Mer bilder från min #CrossaSuggan:

Detta var i princip det jag åt och drack under loppet. En liten 0,5l flaska sportdryck (+ en påfyllning vatten i den) och min 1,5L camelback med vatten. Jag hade en IsoGel kvar efter loppet och energibaren delade jag med speakern Adam Johansson en stund efter min målgång. R2 drack jag ganska omgående efter målgång. GT sport tabletterna tog jag ingen av.

Dagen innan spenderades i bil upp till Falun och sedan Rättvik. Kvällen spenderades med att sätta upp reklammaterial till Mitsubishi MTB Challenge. Jag rullade och testade däckstryck ungefär 15 minuter efter att allt material var uppe.

Fin publik i slänten vid start och mål.

Den omtalade sadelstolpen..

Men visst är hon läcker? Det är rätt kul att Canyon:en gick i samma färgtema som Trek:en hade 2006.  

Lite drygt 800 cyklister framför mig. Det var ovant.

Och så resterande 500 efter mig.

Bettan redo för rejs!

Det roligaste i starten måste varit att jag ställde mig brevid en gammal bekant från Falun. Också en gammal tävlingscyklist; Erik Dahlin. Jag lade ned cykeln lugnt i gräset efter att ha kryssat mellan massa andra cyklar som låg ned på marken. Och när jag stått där och hälsat glatt på de som blängde på mig så tittar jag åt vänster och så står Erik där. Vi hade en rolig kvart i startfållan innan vi gav oss av på varsitt äventyr.

Det var lite tjockt med cyklister uppför Vidablick. Men jag hade väl egentligen inga större problem till en början att avancera. Det var lite svårare på andra hälften innan det sista branta partiet mot toppen kom.

I sista branta partiet plockade jag en hel del stumma cyklister. Alla blev påhejade av den grymma publiken. Vilket fantastiskt stöd vi fick under helgen. Tack ni alla vid sidan av banan!

En av de sista bilderna jag kunde ta innan min kamera gav upp. Härligt snabbsällskap på de kritvita körvägarna ut mot Nedre Gärdsjö.

En snabbupdate om min #CrossaSuggan

Det gick oförskämt bra både uppför och nedför Vidablick. I lerbadet på stigarna direkt efter Vidablick trivdes crossen och jag som fisken i vattnet och kryssade mellan alla stillastående. 

Men vid andra vätskedepån fick jag mekaniska problem som följde med ända in till mål och jag tappade en hel del tid. Men jag hade det skoj ändå hela vägen och var hyfsat pigg när jag kom i mål.

Jag blev nog mer slut av ihopplocket och författande av artikel för/till Mitsubishi MTB Challenge. För att inte nämna den långa bilresan hem (kom hem halv 2).

Idag har vi haft gäster hela dagen. Därför dröjer artikeln om min Mörksuggejakt på Canyon Inflite 9.0. 

Stay tuned!

Första provturen på nya Crossen. #CrossaSuggan

Igårkväll kunde jag alltså ta mig ut i skogen efter nattning av barn. Planen var ett lagom lugnt pass med inslag av fart. Med mig som sällskap fick jag Andreas på sin heldämpade MTB. Vilket var väldigt bra då vi bytte cykel mitt i passet och jag fick känna hur fort jag körde med MTB mot CX.

Men det ni alla väntat på är förmodligen vilken cyclo-cross som jag kommer köra Mörksuggan på. Det är denna skapelse:

En Canyon Inflite AL 9.0

Jag letade några alternativ men detta var det alternativ som kunde levereras snabbast och som uppfyllde nästan alla kriterier:

Skivbroms

Kolfibergaffel

Sadelstolpe i kolfiber

Aluminiumram 

Det som saknas är tubhjulen, annars är det exakt samma förutsättningar som förra gången. Dock så ska jag köra hjulen tubeless med tätningsvätska och då kommer jag nog bra nära samma förutsättning som förra gången. Igår körde jag nämligen 3,5bar i däcken. Precis samma tryck som jag hade i tuberna 2006. Så får jag i lite tätningsvätska vågar jag gå ned till 3bar eller under och det borde vara snarlikt samma känsla som tub med 3,5bar. Jag  säger snarlikt för tub är en känsla helt för sig själv. Jag måste också tillägga att jag är 10kg tyngre nu mot förra gången vilket också gör sitt för däckstrycket 

Crossen är svart och röd också så både på pappret och bild ser det sjukt likt ut mot 2006.

En stor skillnad mot förra gången märkte jag dock direkt när jag gav mig ut igår. Bettet i bromsarna och den sk. moduleringen som blir möjlig när man kör skivbroms. På en lätt cyclo-cross bana så behövs det knappt bromsar men när man som jag ger sig ut på singletracks och även tillsammans med andra cyklister som dessutom kör MTB. Så är ett par bra bromsar en riktigt bra förutsättning.

#Trycksladd

Barnsligt kul cross!

Delad sadelstolpe, ska det vara något? Ja vi får se.

Frän kolfibergaffel.

Idag har jag ängnat mig åt massa saker med familjen men jag har också slängt i tätningsvätska i ett av hjulen. Paketet kom så klart inte men ett fälgband fick jag till. I morgon kommer pappa med nästa fälgband och sedan åker han, jag och Egon upp till Falun/Rättvik. Det ska sättas upp lite reklammaterial i Rättvik och då får vi se om vi får tid till att rulla lite eller inte. Nu ska jag packa det sista.

#Detkomettpaket

UPS levererade idag direkt till min trappa, bildligen. Tyvärr så har dagen varit rätt upptagen. Men jag och sonen lyckades i alla fall montera ihop crossen under dagen och nu är jag nyss hemkommen från ett rullpass med fart i. Jag har ett gäng bilder och lite passinfromation att delge. Men nu är klockan sent och jag är en småbarnsförälder i desperat behov av sömn. Så nu drar jag några minuter på RumbleRollern och går till sängs.

I morgon kommer crossbilder. Idag får ni stå ut med paketbilder.

Om inte de peppande orden gör en sugen att cykla så har man det svårt.

Vad har jag gett mig in på. Suggan på Cross? Jösses...

Körde igenom passet idag som planerat. Cyklade till Blomstermåla som uppvärmning och startade sedan MTB-TTn eller MTB-TTTn som jag hellre vill säga då det är Mountainbike-TempoTräningsTävling. Vi kör två varv på en 6,4 kilometer lång teknisk MTB-bana. Det uppmärkta MTB-spåret som är gult för er som vill testa. Det finns även ett segment på Strava (sök på Långehäll MTB-TT). Första halvan gick helt ok, men jag skulle ha stått upp mer i terrängen då jag helt dödade ländryggen genom att mala sittandes. Något som jag fick sota för i resterande halvan av första varvet.

Men sedan släppte det när jag fokuserat på att stå upp och räta ut ryggen. Första halvan av andra varvet kände jag att jag kommit in i någon andra andning och det flöt på bättre än tidigare... Och så kom andra halvan och krafterna bara rann ur mig. Jag var så trött att jag var tvungen att trycka i mig en gel. Den gjorde att jag i alla fall inte vinglade in i skogen.

Väl "i mål" så konstaterade jag en av de sämsta tiderna jag haft. Men så var hela banan regnsjukare än någonsin och jag körde med detta mitt första MTB-pass sedan mars månad. Kanske inte de bästa förutsättningarna. Men det gick och det gjorde vad det skulle. Och det var att väcka upp tekniken lite grand och få till blicken i terrängen. Vilket får vara det positiva jag kan ta med mig från passet. Det kändes inte hämmande tekniskt sätt. Fast jag skulle nog ha cyklat lite mer terräng, och lite längre pass innan jag bestämde mig för att köra Mörksuggan med cross... Fast å andra sidan. Hur skoj är det att komma 100% förberedd? Nä ska man ha ett äventyr så ska man göra det ordentligt.



Som synes helt ok siffror för en motionär. Dock så är min varvtid från dagen (21:48) en bra bit från min bästa varvtid (19:08), finns lite att slipa på. Det roliga är att den bästa varvtiden satte jag ifjol bara lite efter att jag kört det årets utmaning, Bockstensturen.... Vad har jag gett mig in på?

Bilder från väggresan hem:

Väcker upp ett gammalt projekt från 2006, och kör en cykeltävling igen!

Året var 2006 och än så länge hade UCI inte förbjudit Cyclo-Cross på MTB-tävlingar. Jag och Henrik Öijer körde fortfarande hemsidan cyclocross.se och hade där ett projekt att köra CX på MTB-tävlingar. Eller rättare sagt på Mörksuggejakten. Henrik började med att köra etapploppet Kattegattstouren och det gick. Sedan förberedde vi oss för Mörksuggan. Tyvärr blev det bara jag som fullföljde projektet och kom då på en 15:de plats i elitklassen på min custombyggda Trek XO1.

Nu tycker jag att det är dags igen. Jag fick ett infall då jag inte skulle vara speaker på Mörksuggan men däremot leverera och montera upp Mitsubishi MTB Challenges sponsormaterial där. 

Tillfälle gavs alltså för att göra något med dödtiden mellan start och att sista åkare gått i mål. 

-Jag kör Suggan med cross igen!

Nu när det kommit skivor till cross så blev jag nyfiken på att göra om detta i motionsklass för att se om det är någon skillnad för mig som avdankad men ändå kunnig crossare. Så nu är en cykel beställd och leverans blir på torsdag. 

Uppladdningen inför Mörksuggan blir alltså ganska kort men ändå lite klassiskt sistaminuten-motionärsaktig.

Uppladdningsschema:

Tisdag 1/7: Bålträning (som vanligt)

Onsdag 2/7: Onsdags-TT. Träningstävling  i Långehäll med cykling dit och tillbaka. Cirka 40minuter över tröskel (på max alltså) och cirka 1,5timme pendling.

Torsdag: Lätt cykling 1timme på lätta stigar med den nya crossen för att känna in mig och få till däckstryck mm.
Fredag: Vila alternativt lika som ovan. 
Lördag: Test på banan i Rättvik. Första och sista stigpartierna med 3-4spurtinslag. Totalt max 2timmar.


Förra gången jag körde Mörksuggan på cross lät det och såg det ut så här:

Summering av träning 2dagar innan Tävlingen: 
Jag har nu bytt däck och hjul på crossen. Från 30mm kanttrådsdäck på ett par Bontrager Race Lite hjul för Landsväg. Till ett par 34mm tubdäck på ett par Bontrager Race X Lite Carbon Areo hjul. Skillnaden blev ganska stor, och jag körde mycket bättre än förra träningen på banan med cross. Cykeln blev helt enkelt mer "lättnavigerad" den svalde mer ojämnheter tack vare 34mm tuberna och jag hängde med bra i stöket, förutom första stöket efter Vidablick. Det var även lättare att ta kurvorna snabbare och det var lättare att weela och hoppa över hinder. Det som också är skönt är att jag slipper oroa mig för genomslagspunkteringar, men det känns inte så skoj när man ändå får ett genomslag. Hjulen är ju värda runt 17.000kr och är helt i carbon, så vid varje genomslag på träningen rös jag till. Jag kommer pumpa framdäcket lite hårdare än bakdäcket för att minimera genomslagen. De kommer nästa bara på framhjulet, då mycket vikt ligger där och man kan parera lättare med bakhjulet (när man väl fått genomslag och kört över hindret med framhjulet). Framdäcket kommer vara fyllt till 3,8 bar och bakdäcket till 3,5 bar. 

Så här ser pärlan ut nu. 

Största fördelen med cross är att man kan accelerera så otroligt kvick å sen hålla farten ordentligt hög på gruset och asfalten. Jag har till och med funderat på om jag skall byta min 46 tandade framklinga till en 48 tandad. Men jag tror att det räcker med 46 och dessutom känns det onödigt att köpa en framklinga endast till en tävling. Utväxlingen på min kassett är 23-12 och fram 46-36. Så växlarna är på gränsen till att vara för kompakta. Får se hur det funkar på tävlingen. En skillnad från tidigare träning var att banan var otroligt torr, så torr att den på vissa ställen är för mjuk. Och man sjunker ned och tappar fart ordentligt. Men utöver det så är den fin och redo för tävlig, den är till och med redan färdig markerad. Så nu är det hem och ladda upp inför det stora styrkeprovet. 

 Jag under ett träningspass på banan, med Magnus Darvell i bakgrunden 

Summering från Tävlingsdagen: 
Dagen med stort D är här, nu får jag reda på om det verkligen går att köra snabbt på cyclocross på Mörksuggebanan. Redan i första backen känner jag urkraften från den svarta faran åker på, det är inga problem att gasa om de cyklister jag tyvärr hamnat bakom i starten. Jag kommer upp vid Vidablicks utkiksplats som 15-20 cyklist skulle jag tro. Efter det är det lite grusväg och jag inser att jag måste köra om alla jag kan köra om för att få så bra placering på stigen som kommer. Jag släpper loss alla hästar och gasar förbi en hel del, men tyvärr så hamnar de flesta på min rulle. Och i skogen så kör en del förbi mig, vilket gör att jag måste släppa lucka för att se vart jag åker. Trots detta så tar jag in på Henrik Öijer (Falu CK) och Lars Bleckur (IK Jarl) som ligger en bit framför mig på stigen. 

Nu börjar kampen om placeringarna. Jag hamnar i en medelstor grupp som förmodligen ligger runt placeringarna 20-15. Jag tar kommandot på grusvägarna direkt och de bakom får kämpa ordentligt för att ens ligga kvar på min rulle. Vi kör ifatt lite fler cyklister, bland annat Alexander Wetterhall från Kvänum och samarbetet i gruppen blir bättre. När sedan stigarna kommer igen så rycker jag för att komma in först på stigen, och få fördelen att se vart jag åker. Detta gillades nog inte av dem bakom, som trycker sig förbi mig. Och ännu än gång så måste jag släppa för att se vart jag kör. Jag måste göra detta då jag inte kan ta samma spår som dem på MTB, utan måste undvika de största rötter och stenar. I mitten på loppet så tappar jag gruppen jag legat och samarbetat med, mest på grund av att jag måste släppa en lucka på stigarna och att de stigar med massa stora rötter saktade ned mig. 

Jag ligger länge och kör ensam, tills jag kommer till ett skogsavverkningsområde strax efter den sönder-regnade uppförsbacken mitt i skogen. Där får jag sällskap och draghjälp av tre cyklister, och efter det så kommer vi ikapp grupp efter grupp. När sedan grusvägarna och asfalten återkommer så vrider jag på gasen, och kommer ensam ifatt grupp efter grupp. Det är verkligen en underbar känsla att känna sig så urstark att man kör ensam ikapp och ifrån sina medtävlande från spets på klungan. Efter detta så får jag en ordentlig dos självförtroende, vilket gör att jag inte längre släpper lika stor lucka på stigarna och till och med kör ifrån vissa på de tekniska stigarna. Men tyvärr så tappar jag en grupp om tre cyklister som senare kom att göra upp om platserna 11-13, och får ännu en gång spendera sista biten av banan på egen hand. 

Då och då har jag gruppen inom synhåll men lyckas inte komma ikapp. Däremot så kör jag om några cyklister vars krafter förmodligen hade sinat. I ensamt majestät kommer jag in till målområdet och speakern säger "här kommer Oscar Ekstam, denna unga och lovande MTB-cyklist", ganska roligt då jag för tillfället kör på en cyclocross. Jag tog mig runt på min banan på tiden 2:31:25 och fick placeringen 15. Emil Lindgren som vann var 8:35 före mig. Så det var helt ok att köra med cross. Jag är osäker på att jag kört så mycket snabbare med MTB idag faktiskt. Jag tjänade ju väldigt mycket på gruset, asfalten och de släta stigarna, och jag tappade inte mycket på stigarna. En sak är säker, Mörksuggan går att köra alldeles ypperligt på cyclocross. Jag hade så roligt på tävlingen att jag kommer att köra cross nästa år igen! 

Lite krafter finns kvar efter målgång.

--------------------

Men jag körde alltså inte cross nästa år då det blev förbjudet. Men i motionsklass är det fullt tillåtet. Så nu 8 år senare kör jag alltså igen för att se vad som har hänt.