Årets projekt: #TrycksladdaSuggan

Hej hallå där! Nu är det dags igen att delge lite av mitt liv för er som fortfarande läser denna blogg istället för mina sociala medier. Ni kommer väl ihåg fjolårets projekt: #CrossaSuggan? Inte? Här är samlingstaggen: Hashtag CrossaSuggan

Extremt kort förklarat: Jag fick låna en Cyclo-Cross (på Svenska Cykelcross) från Canyon som jag tog mig an det enda långlopp jag inte jobbade som speaker på i fjol, Mörksuggejakten. Och nu är det dags igen. Även i år har jag fått låna en cykel från Canyon. Men denna gång är det en helt annan typ av cykel. Nämligen en Canyon Spectral CF 9.0 EX. Alltså går jag från cross till enduro. Två olika världar ska utforskas på samma tävling och under vad det verkar, liknande förhållanden.

Här är först några filmer på monstret som jag haft ett tag.

"Axlade" mig nedför en ny nedförslöpa i #långehäll igår. Rätt brant och med en del stenar i vägen. Men med dropperposten nere på min #Canyon #spectral var den riktigt skoj! ... Appropå skoj, slå på ljudet 😉

Ett filmklipp publicerat av Oscar Ekstam (@oscarekstam) Jun 18, 2015 kl. 3:58 PDT

Hittade ett helt nytt spår på #kevershäll / #punkahällen idag också. Första försöket syns här, en baggis fast rätt trång och brantare än det ser ut. Rakare ingång och lite mer fart så blir den buskul.

Ett filmklipp publicerat av Oscar Ekstam (@oscarekstam) Jun 12, 2015 kl. 12:36 PDT

#Falustigcyklister har skapat något fantastiskt vid #Källviken. Kort och gott #KällvikensSvarta. Ett spår med många utmaningar för stora som små. Något att plocka hem till #långehäll och våra #MTB-spår.

Ett filmklipp publicerat av Oscar Ekstam (@oscarekstam) Maj 26, 2015 kl. 1:23 PDT

Det kommer som ni förstår att vara en helt annan typ av resa denna gång på Mörksuggan. Från helstelt och smala 29" hjul till fet heldämpat på 27,5" hjul. Mitt första intryck av Spectralen är att den är ruskigt snabb och kvick utför, precis som den ska vara med andra ord.
Men det är inte bara nedför som Enduron levererar, den är sjukt kul på platt mark också när det kommer små stenar eller liknande som man kan ta sats och hoppa lite på. Tack vare den kompakta geometrin och styvhet i både dämpare och hjul så får man dels lätt upp hjulen från marken men man landar också med god kontroll. Det kan bli en riktigt skoj resa det här.

En av premiärturerna gick i Faluskogarna där jag körde de handbyggda stigarna och pressade Spectralen (men mest mig) till max. Cykeln levererade, Falu Stigcyklisters leder levererade och jag försökte hänga med. En av filmerna ovan är från några av flygturerna jag tog mig på Källvikens Svarta. Vilket var första gången i mitt liv som jag tar sådana dropp faktiskt.

Läckra komponenter på hojen. Sram XO1 och Mavic Crossmax XL. Mumms!

Rätt läcker kolfiberram också. Fick den mattlackade versionen utan färg där man ser hela yttre kolfiberskalet. Stilren och aggresivt på samma gång.

#Trycksladd som det ska vara

Fullt ös på baksidan.

Brett styre också. Renthal Fatbar Carbon 740mm brett. Gäller att passa sig mellan träden..

Det var verkligen ett fett smil hela vägen på stigen "Every Time She Smiles" i Falun

Fett smil på Kevershäll hemma i Mönsterås också för den delen.

Som sagt man måste vara på sin vakt mellan träden ibland.

Ny hoj kräver nya utmaningar på gamla stigar. Stigarna i Långehäll Blomstermåla får lite mer byggda stigar. 

När man tittar ned. Både kolfiber och snigel...

Cykeln bara ber om bakhjulsåkning.

Då tar vi å väntar in Mörksuggejakten i Rättvik denna helg för att se hur två ytterligheter upplevs. Snart i en cykeltidning nära dig!

Jag Crossade Mörksuggan

Det gick hela vägen runt Mörksuggejakten på cyclo-crossen från Canyon. Det var en händelserik och härlig resa. Tyvärr med en hel del oplanerade stopp. Inledningsvis gick det strålande. Jag plockade massor av placeringar uppför Vidablickbacken och faktiskt en hel hög i den tekniska utförskörningen på stig. Crossen levererade hela vägen och jag hade inga problem att köra om på osynad stig. Nu var hastigheten inte lika hög som förra gången då jag låg bland de sista i tävlingsklasserna. Förra gången 2006 hade jag bara ett 20-tal åkare framför mig. 

Jag hade en hel del cyklister både före och efter mig som ni ser. Tittar ni riktigt noga på sista bilden ser ni även den lilla minihelikopter som filmade från Mörksuggan. Filmen kommer inom kort upp på langloppscupen.se.

Det var en rejäl lervälling som väntade oss på första stigsträckan efter Vidablick. Men jag trivdes som fisken i vattnet på crossen och fick visa upp mina cyclo-cross-egenskaper. Däcken skar effektivt genom leran och mönstret i däcket levererade grepp som fick mig att susa genom klungor av gående och stillastående MTB-cyklister. En rätt härlig känsla faktiskt. 

Ut på grusnedfarten efter stigen så väntade som vanligt en mäktig vy. Och hela 74 kilometer i timmen i hastighet också. Det var bra rull i crosshjulen, och jag rullade förbi flertalet åkare även här.

Jag susade vidare nedför på gruset. Även här levererade crossen med mig i areo-position. Och de efterföljande grusvägarna plockade jag cyklist efter cyklist genom att gå från klunga till klunga. Benen var helt enkelt med mig idag och crossen lät mig få ut alla krafter. Det var så busigt kul att maxa utan problem både på gruset och de snabba stigarna. De tublösa däcken med tätningvätska gjorde även att greppet och komforten fanns där, nästan mer än förra gången 2006. I alla fall vad jag kan minnas.

Efter andra vätskedepån i Nedre Gärdsjö (55km till mål) vände dock flytet. Jag sitter helt plötsligt märkbart lågt. Jag blir tvungen att stanna för att se om det verkligen är så. Och mina farhågor stämmer då den fina delade kolfibersadelstolpen Canyon VCLS 2.0 har sjunkit ned fem centimeter. Det fina med sadelstolpen är att delningen gör att man får ökad stötdämpning och minskade vibrationer från underlaget. Vilket jag tydligt känner innan stolpen sjunker ned.

Vidare in i loppet så får jag stanna två gånger till och höja upp sadelstolpen. Jag testar att dra upp den lite för långt för att den ska få fäste. Jag testar även att vända på sadelstolpsklammern. Utan resultat. Vid fjärde stoppet blev det även en punkteringslagning. Tyvärr hade en vass sten punkterat bakdäcket mitt på drivytan så jag och cykeln sprejades med tätningsvätska så fort hastigheten steg över 20km/h. Det blev ohållbart och jag får stanna och slita med ventilen vars gängor också var fulla av latexkladd. Punkteringen hade lika gärna kunnat hända på ett par MTB-däck, det är risken man får ta när man istället slipper genomslagspunkteringar och kan köra med lägre tryck.

De cyklister jag cyklade med under dagen måste verkligen ha undrat vad jag höll på med. Ena gången kommer jag och susar om dem och sen passerar de mig när jag står i diket och meckar. För att sedan åter bli passerade. Så där höll det på under resterande delen av loppet. Men mot slutet blev jag så trött på att stanna att jag körde längre partier stående. Vilket funkade ypperligt i skogen. Där var det ibland till och med ett plus att ha lite lägre sadelstolpe. Det blev som en konstant "dropper-post" och gav bra kontroll i skogen. Men trötta fötter, knän och armar. 

Vid näst sista stoppet med 15 kilometer kvar till mål tar jag upp hela stolpen och konstaterar att delar av den är oljig av något slags fett. Vilket inte är bra när det är en kolfiberstolpe i aluminiumram. Det blir som såpa mellan stolpe - ram och måste ha hänt vid tidigare democykling då jag bara monterat stolpen på rätt höjd. Och där visar sig den största skillnaden från årets "Sugga" på cross mot 2006. Då var jag förberedd på tävlingen flera månader innan och testade materialet flera gånger. Dessutom körde jag igenom hela banan på den dåvarande crossen innan tävlingen. I år så var min träning ett 1,5 timmes pass i skogen nära mitt hus. Jag "fultätade" fälgarna med eltejp dagen innan (vilket i och för sig höll hur bra som helst hela vägen och efteråt) och jag testade minimalt med inställningar. Men framförallt hade jag ingen chans att gå igenom cykeln grundligt. Så jag får helt och hållet skylla mig själv att jag inte testade mer grundligt. Och det visar på att man faktiskt bör gå igenom och testa cykeln grundligt minst en vecka innan ett stort lopp för att undvika haverier. Men det var ju också halva äventyret och något som kommer göra att jag kommer ihåg detta extra mycket. Och kanske gjorde även stoppen att jag förblev fräsch loppet igenom och trots ivriga sprinter förbi cyklister på grusvägar, endorfinmaxpuls på stigar och brytfesterna uppför backarna (jag klarade alla motlut trots att lägsta utväxling är 36-32) så var jag pigg efter målgång. 

Effektiv tid låg som ni ser på 3:09:55 (och min kassa GPS har missat en hel del kilometrar) och min sluttid på Mörksuggejakten blev 3:26:28. Vilket betyder att jag tappade mer än 16 minuter på mina stopp. Jag hamnade på 346:e plats i motionsklassen och segrande Fredrik Eriksson kom i mål på tiden 2:11:05.

Jag lägger inga värderingar i siffrorna ovan utan konstaterar istället att jag hade buskul på crossen hela vägen trots haverier. Och jag kände mig hur säker som helst på utförskörningarna och de tekniska stigarna. Om jag dessutom ska köra Mörksuggan igen så gör jag definitivt det på en cyclo-cross, det är bara för skoj för att motstå.
För mig måste jag tillägga. För det är inget för den ovana motionären som bara har några års mtb-cyklande under bältet. Utan det passar mer den äventyrslystna vana cyklisten som vill få lite mer "naken" cykling. För det är det bästa jag kan beskriva det med. Det är mer naket och avskalat. Det finns inga marginaler och man måste verkligen tänka till var man styr cykeln och om man ska stå, sitta eller hoppa på stigpartierna. Att det sedan går bra mycket snabbare på de mindre körvägarna, grusvägarna och asfaltsvägarna är bara en fantastiskt rolig bonus som gör att hornen växer ut lite extra.
Jag ska heller inte sticka under stol med att det är en stor tillfredsställelse att köra förbi mtb-cyklister på tekniska partier eller uppförsbackar med en cross.

Trek XO1 Vs. Canyon Inflite 9.0

Det var helt klart mer bekvämt på Canyon och jag kände mig mycket säkrare på utförs- och stigpartierna än 2006 på min Trek. Mycket berodde nog främst på mina ökade crosskunskaper som jag kört till mig sedan dess. Samt också för att jag kunde hålla lägre hastighet i år, i elitledet går det ju bevisligen lite snabbare. Men en del berodde också helt klart på att tekniken i material/komponenter gått framåt. Skivbromsar är ett enormt plus. Även att de inte är helhydrauliska så är det bra bett och lättare att justera bromsstyrka mot ett par cantileverbromsar. Och jag upplevde att den flexande kolfiberstolpen tog en hel del stötar och vibrationer. Ett kvitto på det var att jag i alla fall inte hade ont i ryggen efter loppet. Viktmässigt så är Canyon:en tyngre än vad min Trek var. Canyon Inflite 9.0 väger 9 kilo och min Trek XO1 vägde runt 8 kilo. Men det har gått allt för lång tid mellan mina båda lopp för att mer kunna nagelfara i cyklarnas specifika för och nackdelar.
En sak är jag dock helt säker på och det är att jag åkte bekvämare på årets hjul och däck än de tubdäck jag hade 2006. Och det är för att jag är lite mer vis av erfarenhet nu och hade 2,7 bar i däcken. Mot 3,5 och 3,8 bar 2006. Jag förstår inte hur jag 10 kilo lättare körde med så mycket tryck i däcken. Det jag dock förstår är varför jag fortfarande minns att jag hade ont i händerna och armarna under och efter loppet 2006. Jag är en stark föreståndare för tubdäck på cross, men jag måste faktiskt vika lite på mig och konstatera att kanttråd inte är fy skam ändå. OM man gör om till tubeless vill säga. Men ska jag köra Mörksuggan eller någon annan tävling igen så är det tub som gäller. Det är mer punkteringssäkert och så kan jag krypa ned ännu lägre i däckstrycket för att få bättre grepp och komfort.

Mer bilder från min #CrossaSuggan:

Detta var i princip det jag åt och drack under loppet. En liten 0,5l flaska sportdryck (+ en påfyllning vatten i den) och min 1,5L camelback med vatten. Jag hade en IsoGel kvar efter loppet och energibaren delade jag med speakern Adam Johansson en stund efter min målgång. R2 drack jag ganska omgående efter målgång. GT sport tabletterna tog jag ingen av.

Dagen innan spenderades i bil upp till Falun och sedan Rättvik. Kvällen spenderades med att sätta upp reklammaterial till Mitsubishi MTB Challenge. Jag rullade och testade däckstryck ungefär 15 minuter efter att allt material var uppe.

Fin publik i slänten vid start och mål.

Den omtalade sadelstolpen..

Men visst är hon läcker? Det är rätt kul att Canyon:en gick i samma färgtema som Trek:en hade 2006.  

Lite drygt 800 cyklister framför mig. Det var ovant.

Och så resterande 500 efter mig.

Bettan redo för rejs!

Det roligaste i starten måste varit att jag ställde mig brevid en gammal bekant från Falun. Också en gammal tävlingscyklist; Erik Dahlin. Jag lade ned cykeln lugnt i gräset efter att ha kryssat mellan massa andra cyklar som låg ned på marken. Och när jag stått där och hälsat glatt på de som blängde på mig så tittar jag åt vänster och så står Erik där. Vi hade en rolig kvart i startfållan innan vi gav oss av på varsitt äventyr.

Det var lite tjockt med cyklister uppför Vidablick. Men jag hade väl egentligen inga större problem till en början att avancera. Det var lite svårare på andra hälften innan det sista branta partiet mot toppen kom.

I sista branta partiet plockade jag en hel del stumma cyklister. Alla blev påhejade av den grymma publiken. Vilket fantastiskt stöd vi fick under helgen. Tack ni alla vid sidan av banan!

En av de sista bilderna jag kunde ta innan min kamera gav upp. Härligt snabbsällskap på de kritvita körvägarna ut mot Nedre Gärdsjö.

Första provturen på nya Crossen. #CrossaSuggan

Igårkväll kunde jag alltså ta mig ut i skogen efter nattning av barn. Planen var ett lagom lugnt pass med inslag av fart. Med mig som sällskap fick jag Andreas på sin heldämpade MTB. Vilket var väldigt bra då vi bytte cykel mitt i passet och jag fick känna hur fort jag körde med MTB mot CX.

Men det ni alla väntat på är förmodligen vilken cyclo-cross som jag kommer köra Mörksuggan på. Det är denna skapelse:

En Canyon Inflite AL 9.0

Jag letade några alternativ men detta var det alternativ som kunde levereras snabbast och som uppfyllde nästan alla kriterier:

Skivbroms

Kolfibergaffel

Sadelstolpe i kolfiber

Aluminiumram 

Det som saknas är tubhjulen, annars är det exakt samma förutsättningar som förra gången. Dock så ska jag köra hjulen tubeless med tätningsvätska och då kommer jag nog bra nära samma förutsättning som förra gången. Igår körde jag nämligen 3,5bar i däcken. Precis samma tryck som jag hade i tuberna 2006. Så får jag i lite tätningsvätska vågar jag gå ned till 3bar eller under och det borde vara snarlikt samma känsla som tub med 3,5bar. Jag  säger snarlikt för tub är en känsla helt för sig själv. Jag måste också tillägga att jag är 10kg tyngre nu mot förra gången vilket också gör sitt för däckstrycket 

Crossen är svart och röd också så både på pappret och bild ser det sjukt likt ut mot 2006.

En stor skillnad mot förra gången märkte jag dock direkt när jag gav mig ut igår. Bettet i bromsarna och den sk. moduleringen som blir möjlig när man kör skivbroms. På en lätt cyclo-cross bana så behövs det knappt bromsar men när man som jag ger sig ut på singletracks och även tillsammans med andra cyklister som dessutom kör MTB. Så är ett par bra bromsar en riktigt bra förutsättning.

#Trycksladd

Barnsligt kul cross!

Delad sadelstolpe, ska det vara något? Ja vi får se.

Frän kolfibergaffel.

Idag har jag ängnat mig åt massa saker med familjen men jag har också slängt i tätningsvätska i ett av hjulen. Paketet kom så klart inte men ett fälgband fick jag till. I morgon kommer pappa med nästa fälgband och sedan åker han, jag och Egon upp till Falun/Rättvik. Det ska sättas upp lite reklammaterial i Rättvik och då får vi se om vi får tid till att rulla lite eller inte. Nu ska jag packa det sista.

#Detkomettpaket

UPS levererade idag direkt till min trappa, bildligen. Tyvärr så har dagen varit rätt upptagen. Men jag och sonen lyckades i alla fall montera ihop crossen under dagen och nu är jag nyss hemkommen från ett rullpass med fart i. Jag har ett gäng bilder och lite passinfromation att delge. Men nu är klockan sent och jag är en småbarnsförälder i desperat behov av sömn. Så nu drar jag några minuter på RumbleRollern och går till sängs.

I morgon kommer crossbilder. Idag får ni stå ut med paketbilder.

Om inte de peppande orden gör en sugen att cykla så har man det svårt.

Recension: BMC Fourstroke FS02 Trailcrew

Äventyret startade en halvmulen dag i början på april 2013, då jag befann mig på huvudkontoret för EnergySport i Danmark. Varför satt jag där? Jo för att jag hade landat i det lyckliga situationen att EnergySport hade valt ut mig av över 400 ansökningar (från Danmark, Norge och Sverige) om att bli en av 21 stycken ambassadörer för deras varumärken. 

Ett år som EnergySport ambassadör har nu snart passerat och jag tänkte då passa på att summera min resa med de olika varumärkena som EnergySport är leverantör för i Sverige.

Ett av varumärkena är det Schweiziska cykelmärket BMC och den största och mest grundläggande produkten i mitt ambassadörskap. Cykeln var deras BMC Fourstroke FS02 Trailcrew.

Ni som följer bloggen har följt med på resan så klart och en del frågor om cykeln och dess preferenser har ramlat in både på mail, meddelanden och i verkligheten. Jag ska försöka att ge en så nyanserad bild av min upplevelse som möjligt. 

Efter mycket om och men (paketet hamnade på omvägar) plockade jag ut cykeln lägligt i Oskarshamn på väg norröver för tredje deltävlingen i Mitsubishi MTB Challenge; Lida Loop. Jag åkte upp redan på fredagen då jag skulle kommentera både lilla och stora Lida Loop. Och jag måste erkänna att det kittlade hårt i fingrarna under resan upp samt kvällen i Tullinge. Då jag inte kunde montera ihop cykeln förrän på lördagmorgonen. 

Jag och Adam Johansson, som även tagit det fantastiska fotot ovan, delade en campinghytt vid Lida friluftsområde. Inte den mest lyxiga stugan... ganska långt därifrån. Men en bra natts sömn fick vi ändå och en fantastisk frukost därefter. Sedan satte jag igång och monterade cykeln. Vilket var ganska enkelt trots att den anlände i en liten cykellåda menat för leverans till cykelaffär. Men så har jag ju byggt ihop en och annan cykel tidigare. Det enda som var lite knepigt var den hydrauliska slangen till den sänkbara sadestolpen. Slangen skulle in genom ramen strax under vevpartiet för att sedan ansluta upp in i sadelstolpen. Jag tappade tyvärr lite hydraulolja under processen men som tur var fanns Sram på plats och kunde lufta systemet åt mig gratis. Tack för underbar service och mottagande!

Redan ur kartong utan att lufta stolpen eller dämparna så var det en lovande känsla i cykeln. Adam lånade ihop ett kitt med skor, hjälm och cykel och hängde med ut i skogen efter att vi "spikat" klart lilla lida loop. Jag har tävlat på Lida ända sedan första upplagan och blivit som bäst tvåa i herr elit. Därför satt spårvalen i ryggen. Men jag märkte ganska snabbt att det gick att utmana linjerna och även farten. Speciellt tydligt blev det med sadelstolpen nere. Då flöt jag över alla stenar och rötter utan större motstånd. Jag har nog aldrig kört så fort utför på de häll- och stenkistpartierna som ligger i anslutning till Lida friluftsområde.

Efter lite mer fysträning på våren och försommaren så kände jag att det var dags för att utmana BMCn med Ninern (Air9) på Ålems CKs MTBTT-bana. Det blev en runda med BMCn för att reka spårval sedan ett test med Ninern och veckan därefter ett test med BMCn. Det visade sig att jag kapade 52 sekunder på 14,2km terrängkörning. Kanske inte så mycket bevis på att BMCn är bättre utan mer ett bevis på att min fysik inte klarar av att prestera snabbt med en racingraket. För mig just nu utan elitkropp så cyklar jag snabbare om jag gör det bekvämt med en cykel som sväljer ojämnheter och hjälper mig bli en bättre teknisk cyklist. Både genom att spara energi men också genom att tillåta svåra mer raka spårval genom att sänka sadeln genom en enkel knapptryckning.

Spåren här nere i Småland innehåller inte så långa klättringar men dock en hel del korta och branta sådana. Så kanske hade det blivit mindre skillnad om jag gjort testet i exempelvis Falun. Men nu bor jag i Småland och ska göra en längre tid framöver. Vilket också för mig in på mitt cykelfokus. Likt som min bostadsort har ändrats så har även mitt fokus på cykling ändrats. Från elitcyklist till att ha skoj när jag cyklar.

Och skoj det har jag verkligen med BMCn, den tillåter mig ta ut svängarna. Prova terräng som jag aldrig vågat mig på. Och plötsligt fantiserar jag om att bygga berms, hopp och skönt stökiga nedfarter. Visst den är mycket tyngre än mina tidigare cyklar; ca 12kg mot < 9kg .Men vad spelar det för roll när man lätt kastar upp cykeln på bakhjulet och wheelar över ojämnheter utan att vara rädd för att slå runt? 

Tack vare CTD systemet på bak och fram dämpare (Tre spaklägen: Climb = hård, Trail = halvlåst, Decend = upplåst). Så blir det ändå behagligt att hänga med på svettoturer. Då ställer jag bara bakdämparen i C eller T-läge beroende på stökighetsgrad och så växlar jag mellan C och T fram. Det sköna är att baklänkaget blir riktigt stumt och styvt i C-läget och BMCn byter karaktär från bus- till rejshoj. 

Hjulen är inte heller de lättaste jag kört med. Men å andra sidan så har de hållit sig någorlunda raka efter rätt frisk misshandel. Och där är väl en av de svagheter jag upptäckt. Det är DTs allmountainhjul och de har inte standardnipplar utan DTs egna som liknar ett torx-huvud. Inga ekernycklar medföljde cykeln utan man måste köpa egna eller lämna in för riktning. Det som medföljde cykeln (förutom de vanliga lamporna och reflexerna mm) var dock dämparolja och svart bättringsfärg. Något som jag aldrig fått med en cykel. Små saker men stora plus!

Jag trivdes så bra på cykeln att jag köpte den efter ett halvårs testcyklande. 

Specifikationen för BMC Fourstroke FS02 Trailcrew:

Frame: APS (Rear Travel 100mm)
Tubing: Carbon/Alloy
Size: S / M / L
Fork: Fox 32 Float CTD FIT Performance 120mm 

Rear Shock: Float CTD BV Performance 

Gears: 2 x 10 

Crankset: Race Face Turbin 24x36 w/Bash 

Cassette: PG 1070 

Front Derailleur: Sram X9 

Rear Derailleur: Sram X9 Type2 

Shifter: Sram X9 MMX 

Brakes: Avid Elixir 7, 180mm Rotor 

Handlebar: Scor MKII Flat Top Bar 

Stem: Easton EA70 

Seatpost: RockShox Reverb Stealth 

Saddle: Tundra 2 HubsHubs: DT Swiss M 1800 Tubeless 

Rims: DT Swiss M 1800 Tubeless 

Tyres: Onza Canis ERA 2.25 

Weight: 12.25 kg

Är det något som jag missat i beskrivningen, ställ gärna en fråga så svarar jag.

Och så lite berättande bilder om min resa på BMCn:

Vi blev väl omhändertagna på EnergySports kontor i Roskilde, Danmark den där kyliga vårdagen i april.

Kontraktskrivande och produktinformation

Släpp hästarna lösa!! Roskildeskogarna var intressanta, hade varit roligt och testa dem i grönska också.

Danmarks öppna landskap bjöd som vanligt på bra vind. Här har jag lagt mig strategiskt i klungan.

Jag körde Bockstensturen på BMCn också, min första "tävling" sedan jag lade av tvärt 2010. Det var en njutbar smärtsam upplevelse...

Vi startade i solsken och efter 1/3 kom regnet och förvandlade allt till lervälling. Intressant att se hur loppet är efter några hundra passerat före och ställt till med lerfest... Men cykeln levererade hela vägen och bromspadsen visade höll ihop bra, har inte bytt dem än. Bäst var åter igen den sänkbara sadeln. Susade förbi folk utför och på knixiga partier där folk gick. Fick applåder vid några ställen till och med för mina eskapader.

Men det är ändå hemma i stenterrängen jag tycker att cykeln har levererat bäst. Min rygg har hållit ihop och energin har funnits till att utforska.

Cykelbilder: