Glädje vs. Misär

Jag har tillbringat helgen i Falun med hela min stora familj. Dvs Egon och Jenny så klart, de är kärnan i allt. Men i helgen fick jag också tillfälle att träffa alla gamla vänner i Falun och CX-familjen. Att jag sedan kvickt fick träffa gamla skolkamrater (och Robban) från Vansbro under söndagen gjorde det extra familjärt. Det enda som var tråkigt är att jag inte hann träffa och krama om er alla. Tiden var knapp och det fanns av naturliga skäl inte så mycket hålrum att klämma in er på. Men jag fick ju se er och hälsa, om inte med en kram så med en vinkning och snabbt tilltal. Hoppas ni kunde nöja er med det + att få lyssna till mig nonstopp under lördagen och söndagen. Jag misstänker att det räcker en bit...

Så här kan jag se ut när jag är som stiligast på en tävling:

Foto: Jonte Stark, bilder från lördagens CX-tävling

Men sen kan jag vara mindre stilig också..

Foto: Jonte Stark, och klicka för bilder från söndagens cx-tävling

cxsweden.com mössan är snygg, men jag är verkligen ingen kille som passar i mössa. Kanske ska jag köra gubbstilen med mössan högt upp på hjässan, eller hur ska jag rädda situationen? För ni ser ju att det är mössan som tar bort hakan och tar fram det lustiga minspelet

Hur som så var helgen i Falun ren och skär glädje, resan hem var lite värre... För det första så kom vi inte iväg förrän klockan 17:00. För det andra så var hela gänget lite hängiga; Egon var grinig för att han ville leka och springa, att sitta fast i en bil är ingen höjdare för en 1 1/2 åring som har spring i benen precis. Lägligt nog så hade både Jenny och jag blivit med förkylning. Om man nu kan säga så. Med rungande huvudvärk, snoriga näsor och en hel del nysningar åkte vi iväg på resan hem. Egon gick att muta hjälpligt med cykelfilmer från telefonen, dock så höll det bara en halvtimme sedan tog min datamängd slut på telefonen och Jennys telefon har kass täckning (tele2). Nödlösningen var att visa filmer på honom själv och det var nästan bättre än cykelfilmer faktiskt.

Lagom vid rondellen i Sala hade det börja skymma så pass att det var dags för förarbyte (jag kör de längre sträckorna när det är mörkt). På rasplatsen passade vi även på att byta om på vilden till pyjamas och ge honom välling. När vi sedan gav oss iväg från rasplatsen så dröjde det inte länge förrän det började regna, och Egon vägrade att somna även att klockan var efter 19:00 (då han brukar somna). I höjd med Västerås började vi bli hungriga och med en pigg vilde, trötta huvuden och ett pissigt väder så passade vi, trots den sena timmen, på att mellanlanda hos Jennys mamma för att få lite mat, vila och avlastning. Egon lekte sig trött, vi vilade upp oss och sedan drog vi iväg igen efter en timmes rast.

Men det var då den riktiga misären började... Ju närmare Norrköping vi kom desto mer tilltog regnet och stax innan Norrköping kröp bilarna fram på 110-vägen, speciellt vi med slitna sommardäck. Regnet vräkte ned och hela vägbanan stod under vatten.

Efter Norrköping lättade det lite men regnet slutade aldrig riktigt att falla, och de 20 milen som återstod tog mycket längre tid än de brukar. Ibland tilltog regnet och det var 80km/h som gällde, och varje halvtimme var jag tvungen att stanna och vila ögonen pga trötthet och dåliga torkarblad. Jag försökte hitta torkarblad på mackarna längs vägen men givetvis hade de alla blad till Volvo förutom den modell som är på vår V50. När det var 4 mil kvar vaknar Egon och skriker, vi stannar för att lugna honom och för att jag måste vila igen. Men Egon kan inte stillas så de sista milen blir en härlig upplevelse och klockan 01:58 rullar vi in på vår gata.

Idag på morgonen så var det feberfrossa, huvudvärk och väldigt dålig talförmåga från min sida. Så Mönsterås Kommun får klara sig utan mig idag. Men i morgon och på onsdag väntar viktiga möten så jag tänkte blixtkurera mig under dagen. Och jag tänker lyfta den amerikanska "National Dessert Day" till International Dessert Day: