Nu sitter jag på Arlanda och väntar på att få boarda planet. Hela dagen är som en enda lång väntan. Men när jag skulle passa tåget blev det lite hektiskt. Jag brukar oftast vara klar med packningen och allt i bra tid för att jag ska få tid över att reflektera om jag glömt något eller om jag ska ta bort något. Men denna gången låg jag lite efter då det var roligare att umgås med Maria.
Detta resulterade i att jag glömde hjälmen och en bok som jag skulle haft med mig. Jag fick även ett härligt oväntat träningspass på väg till stationen. Då vi bara bor 5-10minuter ifrån stationen till fots så trodde jag att det skulle gå enkelt att släpa en cykelväska på 25kg och en bagageväska på 15kg. Men de 2-3dm nysnö som ramlat ned under natten ställde till det lite. Inte en enda väg eller gångbana var plogad...
Det enda som gick någorlunda bra var vägarna där bilarna hade packat snön fint. Jag kom fram till stationen i tid med drypandes av svett. Och än skulle inte kampen vara slut. Tåget till Borlänge gick bra, men så bytte jag tåg där för att komma till Arlanda. Samma tåg går förbi Sala, Uppsala och sedan är slutstationen Stockholm. Det var med andra ord ett ganska packat tåg. Och jag släpade hela utrustningen mellan två vagnar för att få plats. Och det var då jag kom på att jag glömt hjälmen. Men efter det var det ganska lugnt.
Väl framme på Arlanda satte jag mig ned och kollade färdigt på en film och då helt plötsligt får jag finbesök. Fredrik Eriksson sätter sig mitt mot mig. Han var på väg hem från Frankrike där han kört årets första tävling, och jag tror bestämt att han kom på 21a plats också. Vi snackade ett tag innan han var tvungen att haffa en flygbuss. På onsdag så åker han iväg igen. Till Milano tror jag det var, vilket hundliv. Eller som han sa; Nä det är inget liv alls.
När jag väl skulle checka in på flygplatsen så bärjade nästa äventyr. Först ville inte självbetjäningsautomaterna (vilket namn) acceptera min bokningskod och jag skulle kontakta personal. De konstaterade att det var för att jag hade bokat en cykelväska. Så efter lite om och men var jag på väg till nästa disk. Där jag skulle betala för cykelväskan och där passade jag på att fråga om jag kunde ta med mitt pulverte på planet. Det skulle funka sa han.
Nästa disk i ordningen var bagagedisken, där fick jag lämna ett bagage och jag passade även på att fråga om jag inte skulle få ett boardingkort också. Det skulle inte behövas, jag hade allt. Lite lustigt tänkte jag men lunkade ändå vidare mot specialbagage. Där ville jag lämna in min cykel. Det fick jag inte, jag hade ju inget boardingkort... Så åter till en annan disk för att få ut kortet. Sedan vidare igen till specialbagage. Och nu gick det. Jag andades ut, passade på att kissa och dricka innan ”tullen”.
Där väntade nästa utmaning. De ville se all min packning. Givetvis var det pulvertet som ställde till det och även pedalerna. Jag reser alltid med en uppsättning kläder, skor, pedaler och hjälm (ja nästan då). Detta för att jag ska kunna träna även om bagaget är sent. Oftast går det bra i röntgen men inte denna gång. Det blev några vändor genom röntgen och en förvånad min när personalen öppnade teburken. Men eftersom att jag hade gott om tid så var det mest underhållande och dessutom så flög tiden iväg ganska bra.
Snart är det dock jag som ska flyga iväg. Först kl 19.00 bär det av till Frankfurt för mellanlandning och klockan 22.05 så åker jag mot Cypern. Jag är framme klockan 02.40 +1timme. Resan är alltså inte slut på långa vägar. Det väntar nog en hel del alkoholreklam (jag dokumenterar den med kameran) och kanske, om jag har tur, ett eller flera äventyr. Om inte så har jag köpt mig en biografi, vilket är standard när jag reser. Denna gången heter boken ”Scar Tissue” och är biografin om Anthony Kiedis, sångaren i Red Hot Chilli Peppers. Jag tänkte köpa Johnny Cash´s biografi först, men jag har läst så många likanande så det var dags för en lite mer nutida bok. Sådär nu har jag skrivit ett A4. Och här kommer bilderna:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar