Det var verkligen en lerfest som ni kan se av lagret med brun sörja både i Mickes delvis tvättade ansikte men också på golvet. Funktionärerna hade likt igår gjort ett hästjobb för att få banan snöfri, men det kanske hade varit bättre att låta bli med tanke på hur sjösjukt fältet blev av all väta.
Damer Prestige startade, som nu, brukligt med Herr Superklass. Åsa Erlandsson hade nu Karin Aune som närmaste konkurrent då Kajsa Snihs vald att stå över tävlingen. Karin bjöd på hårt motstånd som vanligt, men Åsa var lite mer van vid leråkning och allt det tekniska som hör till. Vilket gjorde att hon till slut efter lite duster avgjorde tävlingen. Bakom dessa åkte Angelica Edvardsson som ensam dam men med sällskap av ett par SuperHerrar och kom in som trea. Detsamma stämde för resterande damer också vilka var (i resultatordning): Lisa Ström, Carina Börjesson, Mirella Ehrin.
I herrarnas Superklass drog Hans Mård iväg som en skållad råtta rätt direkt efter start. Och fick nästan sällskap av Robert Österling. Robban kämpade länge för att täppa luckan men kom aldrig ända fram. Bakom honom var fajten om tredjeplatsen dock alltid händelserik och intensiv. Först var det Adam Steen som länge var loss och jagade sin klubbkamrat Robban. Men sen kom Ola Torstensson och Janne Jacobsson ikapp och direkt förbi Adam som tappat både kraft och tempo. Janne och Ola höll kampen vid liv loppet igenom och allt slutade i en spurt. En spurt som måste vara en av de långsammaste i Svensk historia. Upploppet gick i svagt motlut och på banans blötaste parti, och det hade faktiskt gått snabbare att springa. Ola kom segrande ur striden och blev 3a, Janne 4a. Bakom dessa herrar så höll sig Adam kvar på femte plats samtidigt som Tomas Karlson hade en stark resa och kom i mål samtidigt med ett gäng andra varvade cyklister. Viss förvirring uppstod då genom att arrangörerna inte såg nummerlapparna för all lera. Dock en förvirring som löstes senare.
Det var ganska dramatiklöst för en gångs skull i superklassen. Dramatiken fanns istället i Prestigeklassen. Emil Lindgren gick loss direkt som brukligt men denna gången kom Jens Westergren ikapp. Dessa två hade duster och fajter ända in mot mållinjen. Med två varv kvar får Jens en lucka mot Emil och kommer iväg. Men i början ut på sista varvet så kontrar Emil och går ikapp och förbi. Ett vinna de ryck från den nykorade Svenska Mästaren. Det skulle senare visa sig att Jens trodde att de båda var ute på sista varvet när det istället var två varv kvar. Därav hans ryck. Ibland är det inte så lätt att hålla reda på varven i lerkaoset.
Bakom Emil och Jens så var Fredrik Edin i ensam jakt och lika som Jesper Dahlström och Micke S Flockhart, som tog starten men tappade allt eftersom. Bakom dessa i täten så var fältet kompakt samlat ovanligt länge tills Benny Andersson tog kommandot och gasade rejält så att klungan splittrades upp. Och så höll de mellan plats 3 och 6 in till mål. I de splittrade resterna av andraklungan var det lite mer omkastningar och annorlunda taktiker.
En speciell och utmärkande taktik stod Fredrik Svärm för då han valde att springa på många pratier och i långa intervaller längs banan. Bland annat hela upploppet. Fredrik sa efter målgång att det helt enkelt var för att det gick snabbare då mönstret i hans däck var minimalt. Jag kommenterade då också att löpningen kanske var för att han hade punktering fram. Men det hade han inte märkt av förrän jag noterade det. Så mjukt var det alltså i backen, att man inte ens märkte av en punktering. Då kanske ni får en bild av vilka förhållanden som rådde idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar