Det går snabbt utför

Förra veckan var första gången jag ställde mig på en våg sen jag slängde in handduken vi MTBSM. Det var plus 7 kilo som visades. Inte så jätte kul att se för en viktnojig man som jag. Nojan har jag haft med mig länge och jag har aldrig riktigt gillat att gå upp i vikt. En skada jag fått av Elitcyklingen och fettomobbning när jag var liten. Men det är något som försvinner mer och mer för varje dag som går utan elitsatsning. Jag skulle vilja säga att jag inte bryr mig, men det gör jag. Och det kanske är bra?

För då får jag lite mer motivation att röra på mig. Motivation som jag ändå har då jag fortfarande älskar cykling. Men mitt i vintern med tre jobb som är ett helvete att få en rutinmässig vecka med så är det riktigt svårt. Så jag tar varje tillfälle som ges att träna, vilket inte är ofta men i bland händer det.

Som idag när jag fick fylla ut på träningen kl18-19. Det var tre tappra cyklister där så jag slängde på mig dressen och drog igång en 15minuters intervall. Vilket jag tyckte gick lite väl behagligt. Så jag satte mig upp med händerna uppe på styret för att få lite mer motstånd. Inför nästa 15min intervall så hade jag gott mod och tryckte på bra. Men efter 7minuter börjar det svida i benen och efter 9 min var det svårt att få runt dem i rätt takt. Så med 10 minuter kört är jag helt rökt och viker av för att låta de andra tuffa på. Jag återhämtar mig lite och kör med de sista två och en halv minuterna. Jag kör sedan all out med 30 sekunder kvar. Det gäller att straffa kroppen för att den är dålig.

Det är lite kul att snabbheten är hyfsad, men det är jävligt jobbigt att uthålligheten är kass. Men det kan ju bara bli bättre och med lite regelbunden träning så kommer jag nog inte bara må bättre utan vara i bättre form också. Så om det är något jag hoppas på är det att får lite regelbundenhet i vardagen. För det går snabbt utför annars.