Henrik Öijer och Jens Westergren körde på sina tävlingskittade crosshojar utan skärmar, Jens hade till och med tub bak. Sista cyklisten som var med var Fredrik Eriksson och han hade i alla fall vett nog att köra med skärmar på sin cross. Inte för att det behövdes i dagens riktiga vinterlandskap.
Vi blev nog alla trötta av första premiär distanspasset och därför gör jag det enkelt för mig och slänger upp ett par bilder med bildtext för att berätta vidare om dagen.
Vi startade i fingruppering och i början av passet var även Anders Claesson med, men han gav sig efter ca 30minuter. Vilket han gjorde rätt i för det trissades ganska friskt i täten, ett trissande som höll sig passet igenom.
Det kanske inte syns på denna bilden men vägen var riktigt slirig här och Darvell, till höger, har precis varit på besök i diket till vänster.
Tittar ni riktigt noga kan ni se två prickar vid skogens början. Klickar ni på bilden kan ni se att det är två cyklister; Magnus och Fredrik som för tillfället gasat ifrån mig och Jens
Bjurs igen, vackert.
Magnus och Fredrik möter upp mig och Jens i en korsning, Henrik var än längre bakom med ett strulande knä. Ett riktigt vinterlandskap.
Här kör vi just förbi psykopaternas hus och Fredrik spanar in det lite extra. Killarna som bott där har kladdat ned hela huset med konstiga hattexter till "alla andra". De ska tydligen också begravt sin mor utan att meddela någon för att på så sätt kunna fortsätta få hennes pension... Skogsfolk. Det finns ett ord för detta på "Amerikanska": Hill billys!
En tydlig skillnad mellan en fejkad vintercykel och en riktig.
Jens leder oss in på en fin skogsväg som leder till ett grustag. Vissa i gruppen var lite skeptiska på om vägen efter grustaget skulle vara körbar. Jens var totalt övertygad om att den var det.
Fredrik tuffar på och har i alla fall skärmar på sin fejkvintercykel. Han behöver mer tejp, bredare däck och än längre skärmar för att inte skämmas...
Nu har vi kommit till den skeptiska vägen... Jens säger här; Meeen komigen nu grabbar, det går ju hur enkelt som helst att köra här.
De övriga är liiite skeptiska till det.
Speciellt när de sett mina eskapader längs vägen sluta i diket... Snön gick upp till knät på mig om ni inte riktigt ser det på bilden.
Fredrik kom såhär långt.
Henrik kom lite längre.
Darvell tog lång tid på sig innan han övertygades om att köra in på vägen, han kom en bra bit...
...Innan han stannade och hjälpte till att tempostarta tempokanonen. Anledningen var att Fredrik körde med lvg-skor och hade extremt svårt att klicka i skorna i pedalerna...
... Vilket också gjorde att han hade extremt svårt att klicka ur skorna.
Han utnyttjade tillfället att göra en snöängel, och lite senare fick han reda på att hans lilla spd-vurpa genererade en knäckt skärm på hans hightech mobil. Surt sa räven.
Annars var dagens roligaste aktivitet att försöka rycka i snötunga träd för att få ett fint snöfall över kompisarna. Här tog Fredrik och gav Jens en hämnd för vägvalet.
En hämnd som nästan lyckades.
Snöfyllt nav efter cyklandet på den fina vägen.
Nåväl vi kom i alla fall ut till bättre vägar efter ett tag, och efter ca 2timmars tur så bestämde sig Fredrik för att lämna oss. Då han skulle vara ute i 6timmar och vi bara 4. Nu kan man ju tro att trissandet skulle slås av. Men icke.
Här har Darvell lämnat oss andra bakom sig, Henrik försöker desperation föröska komma ifatt. Men avståndet är stort. Och backen mellan Sågmyra och Rexbo är lång.
Inzoomning av flyende cyklister. När vi kom upp på krönet så hade Jens försvunnit... in i väggen. En annan vägg som jag nästan träffade på vägen utför backen var en vägg bestående av fronten på en SUV av märket Hundai. Jag och Henrik var just påväg till att slänga ut ett fett bredställ i en mysig kurva när bilen dök upp. Jag låg på vänster sida och tvingade ned besten i diket. Det var roligt.
Här kan ni se hur glad Jens blev över en rulle marsipan. Precis efter detta kortet togs så lastade Darvell i tüngsta växeln och agerade lok ett bra tag. Sedan släppte han plöttsligt dragjobbet åt Henrik som var stressad på att komma hem. Lite efter det så träffade Darvell också väggen. Trötta cykliiister.I
Henrik ville fortsätta att stressa hemåt men jag ville inte dra två väggade cyklister så Jens, som också var stressad, gjorde ett dödsryck. Det tog honom 2minuter att komma såhär långt framför mig. Sedan kom han inte längre och jag cyklade förbi utan att hålla i styret och petade bort lite skräp mellan tänderna...
Jens blir fin när han är trött. (Fint häst ekipage vid sidan av vägen också)
Det syns inte men Magnus är bra trött han med, men är lite bättre på att maskera det hela.
En lång hård väg hem.
Så här ser en riktig vintercykel ut. Ihopmonterad med lite allt möjligt och masso av silvertejp så klart.
Jag måste bara byta sadeln till en Arione och fixa lite mjukare handtag, sedan är den optimal... Undra om det blir mjukt med lite styrlinda?
Styrlinda i kork är mjukt och skönt. Dessutom isolerar den händerna från det kalla metallstyret betydligt bättre än gummihandtag.
SvaraRadera