Skarvtur med inslag av hudbett och avslut av CXVM
Skarva; Verb [Sk:a:rva] göra längre, öka med avseende på rumslig utsträckning. Vanligt förekommande bland cyklister, med bestämd tidsgräns utan bestämd rutt.

5timmar stod det på schemat idag och för att jag skulle hinna se lite av U23:ornas lopp på CXVM senare på eftermiddagen. Så startade jag från posten klockan 9. Där väntade även Peter Almlöf som jag hade ett "möte" med i fredags. Han jobbar på BK Data och ni kan kanske dra era slutsatser från det, om inte så lär ni märka det om några dagar...

Nåväl vi gav oss iväg på passets första skarvning; runt Varpan. När vi sedan hade kommit runt så märkte vi att tiden inte riktigt gått så sakta. Så det blev skarvning runt Bojsen och sedan ännu en skarvning runt centrum. Efter det så mötte vi upp Anders Clason och Triathlet Annie på postenparkeringen. Den ungefärliga rutten blev; Norrut, via Haghed, mot Sågmyra.


Haghedsvägen var fin. Men det var inte plogat på vägen mot Rogsjön, vilket var tur då jag fick tillfälle att köra en väg jag inte kört på evigheter. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den annat än att den till slut leder in rakt mot kyrkan i Bjursås (eller ut på Rättviksvägen). Vägen var hur fin som helst. Ett smalt plogspår och vid sidan om det gick skoterspåren tätt. Dit måste jag när det har töat och frusit på lite, Grymma spår!

Vidare från Bjursås så åkte vi mot Sågmyra och fick oss vår fjärde skarvning då vi valde att åka över Vålberg och inte vidare mot Hisvåla (eller vad det heter). En mindre lyckad skarvning då vi blev ordentligt upvaktade av tre mycket arga hundar. Två av dem var av någon schäfer modell skulle jag tro. Den tredje var vit och fluffig, men mest arg och opålitlig...

Schäferhundarna var ganska lugna och höll sitt avstånd, mest vaktade de tomten. Men den vita sprang otäckt nära brevid oss på vägen. Den vek in framför så jag var tvungen att stanna och då visade den tänderna för mig. Sedan sprang den efter Peter. Då jag åkte vidare var den på mig igen och denna gången bet/naffsade den mig på vristen. Då blev jag arg och röt till ordentligt åt den och stirrade ned honom.

Synd att jag inte fick fram kameran och filmade det hela. För de där hundarna var tydligt dresserade till att gå till attack. Vilket är tråkigt. För det är ju inte deras fel, utan deras ägare.

Nåväl, jag är inte så hundrädd och vet ungefär vad jag ska göra. Så jag släppte det ganska snabbt. Sedan rullade vi vidare upp mot toppen för att sedan sladda oss vidare ned mot Rexbo. Anders som varit vass uppför var inte lika vass nedför då han tidigt gjorde ett besök i en snödriva. Men så var det inte så bra sikt eller före heller.

Här har vi släpt iväg bergsgeten Anders Clason

Efter Rexbo körde jag och Peter hemåt för att sedan skarva (5e gången) mot Borlänge, Anders valde att åka hemåt när vi skarvade. Så nu var det bara vi två igen. Peter som i början av passet hade varit ordetligt stark och sprurtvillig började nu krokna lite. Vid det här laget hade vi skarvat mot Aspeboda och sedan mot Vassbo. Och det är klart efter 7de skarvningen så ska det ju ta emot lite. Själv så hade jag ordentligt söndertrasade ben i början av passet men mot slutet började de bli bättre.

Vilket inte gjorde tröttheten bättre för Peter, som låg på min rulle ett tag och tog igen sig. Vi skarvade vidare mot Källviken via Runnleden (9de skarvningen). Och när vi åkte där på leden så konstaterade jag att klockan bara stod på 4:30. Så Peter tyckte att vi skulle åka över isen mot Hälsinggården. Vilket vi gjorde och den 10de skarvningen blev den bästa då isen var otroligt behaglig samt mycket rolig att åka på. Någon surgubbe sa; Det här är en skridskoled och blängde på oss. Konstigt att vissa har så svårt att dela med sig och vara glada. Övriga hundratalet åkare hade dock inga problem med oss och hälsade fint.

Peter på Runn.

Jag på Runn, Killen som står still närmast bakom är surgubben

När vi tillslut gått i land vid Hälsinggården var det dags för dagens sista skarvning, och den ledde oss över regementet och sedan ut till Knoppen. Där vi sa hej då och konstaterade att vi prick hade varit ute i 5timmar. Lyckad skarvning.

Hemma kollade jag på U23:ornas VM-lopp. Att det gick snabbt kan man lugnt konstatera. Nilsson kom på 33e plats endast 2minuter och 10sekunder efter den tyske segraren. Nyss pratade jag med Mari "mamma" Nilsson och fick höra att Mattias var nöjd över loppet trots allt. Det hade gått fort och blivit lite incidenter i början, plus att han hade ofrivilligt skallat en i publiken.

CXVM med umgänge imorgon= check!
Imorgon så har jag ordnat det så fint att vi som vill se herrarnas lopp, kan bege oss till Olearys. Jag har bokat plats och en stor lcd-tv åt 10-20personer (vi kan säkert vara fler) från klockan 14.30. Vi kommer att få sitta lite avskilt till och med. Loppet startar 15.00 enligt eurosport så innan kan kanske någon med mobilt internet visa loppet från dator?
Hur som helst så var lite snäll mot servitrisen, hon visste nog knappt vad cykel var. Då hon bokade enligt följande "14.30 sykel Eurosport". Beställer vi mycket och ger fin dricks så kanske vi får komma tillbaka också. Välkomna ni som vill!

Hej mitt vinterland, nu är jag här...
Sen kan jag inget mer av den sången. Men det jag kan passar bra in på hur det är här runt Falun nu. Riktigt vintrigt och mycket fint. Dock har vintern sina nackdelar. Man kan inte vara ute lika länge eller åka ut så tidigt pga mörkret. Om man nu inte gillar mörker vill säga. Sen måste man ha på sig en nedrans massa kläder, som dessutom gör att man inte kan röra sig lika smidigt.

På dagens pass idag var jag både glad och lycklig över vintern. När jag susade fram genom det vackra landskapet. Sedan var jag också arg och förbannad över vintern när jag två gånger missade samtal på mobilen för alla kläder... Ja även att jag inte är på jobbet, eller måste jobba 100% så känner jag mig tvungen att vara nåbar på vanlig arbetstid i alla fall. Vilket nog är bra för den tiden när jag väl jobbar mina 50%.

Hur som helst så gillar jag ändå att bo i Sverige och i Falun där det finns riktig vinter. Det har sina fördelar att ha en riktig vinter. Det blir inte så blött. Man kan köra skoterspår. Man kan glida och sladda på snön, både i backe och på backen. Sen kan man ha kul på isen också. Vilket jag tror att jag ska göra imorgon, det eller distans.

Veckan som startade ganska tungt börjar nu faktiskt svänga åt ganska... ja jag ska inte säga behaglig. Men i alla fall underhållande och trevlig. Det finns ju trots allt en viss tillfredsställelse av att träna.

Något som tillfredsställde mig i dag var återigen vinterlandet under min 3timmar korta distans:

Till och med den bruna vägen var vacker idag, med sin tydliga kontrast mot det vita.

Ja mulet väder funkade också ganska fint, träden blev så förtrollade då. Likt en saga så dyster men ändå så vacker.

Men vackrast var nog landskapet i solens strålar...

Skuggan min kompis.

På denna bilden kan ni se ett par lössläppta hästar i det vänstra skogsbrynet, det är bara att klicka på bilden så ser ni dem bättre.

Det var lite kallt idag, men uppför var det ganska behagligt. Det enda man kan se på denna bild av kylan är frosten runt halsen.

Denna bilden som är tagen i en nedförsbacke skvallrar dock lite mer om kylan, som låg runt minus 10. Ganska behaglig kyla ändå. Natt natt!

Det blev skridsko på Runn idag. Vilket var hur uppfriskande som helst. Och jag måste säga att jag och Maria bor rätt så bra till just nu. Inte bara för att det är sjukt centralt det är också mycket nära till allt annat som inte är centralt. Upp till Lugnet tar det bara några minuter på cykel, till Runn tog det idag ca 10minuter. Vad mer kan man önska sig? Vi kommer nog aldrig att skaffa bil nu känns det som. Behöver vi åka någonstans och vara flexibla så blir det mycket billigare att hyra en bil.

Jag hade idag en tanke på att dra ut på en distans, men några härliga skär på Runn låg och naggade bak i huvudet. Så jag surfade in på Runn-is webbkamera för att kolla temperatur och statusen på isen. Som vanligt var det hur bra plogat som helst och eftersom att det var tidigt på morgonen och en vardag så var det inte så många som var ute på isen.

Så jag slängde snabbt ned pjäxorna i väskan och hoppade på hojen för en kort transportsträcka till isen. Väl där så körde jag ett varv på 6km slingan och jag kände direkt att det var dags för intervaller idag. Det står ju 4x20minuter på schemat denna veckan och jag kände direkt att det skulle vara lättare att göra dem på isen än i hallen. Motivationen till att gnida sadel med trötta ben utan att komma framåt har inte känts så lockande denna vecka.

Så jag körde först ett varv och såg då att det tog ca 1ominuter, vilket gjorde det perfekt för mina intervaller. Den första 20minutaren tog ganska exakt 2varv och gav en ganska hög snittpuls, bara 4 slag under tröskeln. Men under den efterföljande intervallen hade jag svårt att hålla tempot uppe och hamnade lite lägre i snitt. Jag misstänkte att det var min dåliga teknik, men jag kämpade mig ändå igenom den tredje intervallen och lyckades höja snittet lite.

På den sista intervallen släppte allt däremot. Tekniken kom och med den kom hastigheten, pulsen och mjölksyran. Sista fjärdedelen av sista varvet gick ganska stapplande då benen hade hunnit med att bli otroligt trötta, för att inte tala om ryggen. Trots detta körde jag snabbaste intervallen, och avverkade 12km på 18:30 (ja jag fortsatte tills 20min passerades). Ganska bra tyckte jag. Men lustigt nog så var medelpulsen lika som intervallen innan 2slag under tröskeln

Mycket bättre än att sitta inne och försöka utan att ens komma i närheten av liknande pulsdata i alla fal. Jag passade på att spela in en liten film också när jag var klar, det blev lite stapplande resultat men helt ok för att publicera här i alla fall.

Nu är snart helgen över, och denna helg har varit minst sagt händelserik. I fredags fyllde jag 25 och jag vill här och nu passa på och tacka för alla gratulationer. De värmer.

Maria hade planerat värsta middagen och allt på fredagen men hon blev hemskickad från jobbet med feber. Vilket hon säkert hade kvällen innan, men hon är så envis. Så med 39graders kroppstemperatur mot vanliga 36grader. Var Maria inte så pigg. Så jag ordnade själv med det jag ville ha på födelsedagen. American pizza, Chocolate cookie glass och Cola. Helamerikanskt blev det visst. Men några saker kan de faktiskt, som onyttigt god mat. Till det blev det en brutalt spännande film som jag såg på med extra hög volym, bara för att det var min dag.

Dagen efter var jag först uppe på Lugnet och körde Hockey i lite mer än en timma. Vid de sista 30minutrarna så kom snöstormen. Perfekt väder för att cykla i tänkte jag och åkte ned för att byta om. Jag blev lite sen till posten men det verkade inte göra så mycket. Efter 1.2o började tempot trissas upp av papporna på sina lättade tävlingscrossar utan skärmar. De frös väl för att tempot var så lågt när vi andra harvade på med våra tunga panzers. Jag och Robert Österling alltså.

Tidigare hade Patrik Stenberg vikt hemåt och ganska snart valde Robban och Pia (som också var med) att köra sitt eget tempo hem. Men jag hängde med stressarna lite till. Huvudet fungerade inte så bra i stormen för turen de skulle genomföra var planerad till ca 4.3o i deras tempo. Mitt knä fick tänka åt mig och började protestera mot vätan och kylan. Så till slut vek jag mig och åkte hemåt. 3timmar och 4ominuter var jag ute vilket tillsammans med hockeyn blev ungefär 5timmar aktivt. Bilderna kan ni se i gårdagens inlägg.

När jag kom hem hade ängeln vaknat till och blivit av med febern. Så då tog hon tag i firandet för mig. Det blev en magnifik middag med pepparbiff och rotsaksgratäng. Som toppades med Chokladpanacotta tillsammans med vilda bär och kiwi. Jag fick Newcastle öl till middagen och hjortronvin till desserten. Hur ljuvligt som helst.
Jag fick även min present efter maten och det var en 12år lagrad Talisker, The Destillers Edition. Vilket var en mycket bra present. Jag gillar Whisky och denna var dessutom mycket speciellt lagrad (dubble matured) i Amoroso träfat. Whisky kan man inte få nog av. Och Maria kan jag definitivt inte få nog av, hon är det bästa som hänt mig.

Som avslutning på kvällen fick vi en jättebonus. Det var kulturnatta i Falun igår och det låg tydligen ett beslut på att smälla av fyverkeriet som var ämnat till nyår då istället. Och tack vare vår lägenhets magnifika position så hade vi första parkett till skådespelet. Explosionerna kändes i bröstet och det kändes som om fyverkerierna kom mot oss.



Nu tänkte jag berätta om dagen med hjälp av alla bilder som jag tog under det 4timmar och 30minuter långa passet.

Passet startade så vackert med tempoträning över Skuggarvet och ingen orkade ligga bredvid Fredrik Eriksson. Vi som låg på rulle bakom och pendlade mellan 150-170 i puls (Vi: Jag, Lars Bleckur, Mikael Salomonsson, Marcus Johansson och Peter Vingstedt). Medans Fredrik låg i topp med runt 130-140... Det märktes att han snart ska tävla om man säger så.

Jag fick nog av tempot ganska snabbt. I Toftbyn valde jag att gå på mitt tempo, med mig fick jag Marcus. Då och då kunde vi skymta ledet framför i snödimman.

Enviksvägen brukar vara riktigt tråkig att åka på, men idag visade den upp sig på sin absolut finaste sida i vinterskruden. Det var mycket nöjesfullt att åka på vägen för en gång skull.

Alla vägar vi åkte på idag var faktiskt otroligt vackra, det gjorde inget att snön piskade oss konstant i ansiktet. Vi njöt ändå för det var så vackert.

I Enviken mötte vi upp med Micke också. Även han fått nog av tempot, ett snitt på 162 var lite för mycket för honom på distans. "Det är inte precis Fatmax, mer max" var kommentaren ungefär. Ericsson med Bleckur och Vingstedt på rulle såg vi inte mer av förutom en linje av streck i snön.

I denna underbara uppförsbacke strax efter Marnäs så spelade jag in en liten videosnutt:



I en annan uppförsbacke mötte vi plogen, som först hejade med en ljustuta...

Sedan stannade han till och sa: De dä e fel redskap gubbar!
Jag sa: Ja vi skulle haft en plog.
Sedan stod han bara där och var helt tyst, vi var också tysta. På norrländskt vis insöp vi stämningen och sedan åkte han åt ett håll och vi åt det andra.

Marcus lurades senare lite av plogningen och skar ned i diket. En massiv krater var ett givet resultat från ett kraftpaket som Marcus.

Lite senare strulade hans växlar...

Så jag ställde givetvis upp och visade upp mina grymma färdigheter som cykelmekaniker.

Snyggt blev det också.

Sedan var det bara att tuta och köra på skoterspåren igen. Vroom, vrooooom!

I Bjursås valde vi att åka in till Haghedsvägen för att se om den var åkbar. Det såg bra ut ett tag, hjulspåren gav fin bärighet.

...Vägen fin att fota på också, men tyvärr så ledde inte hjulspåren åt Haghet utan ned på Rogsjön istället.

Så vi valde att köra tillbaka mot Bjurs sedan mot Sågmyra för att slippa den slaskiga Rättviksvägen. Vi tog den lilla grusvägen som går mellan banvallen och Rättviksvägen mot Grycksbo, en riktig klassiker såhär års.

Micke hade nu hunnit att bli ganska slirig och orkade tillslut inte kämpa mot vägens vilja. Poff så låg han där skrattandes och gjorde snöänglar.

Till slut skakade han av sig och höll, med bara en paus, ända hem till Falun. 4timmar och 40minuter stannade hans klocka på och min på 4.30. Jag antar att det beror på hur man räknar. Undra hur Bleckur räknade idag? Han har nämligen en fin formel bakom sin träningstid, vad jag har hört. Har man tagit i på distansen så räknar man hela tiden man varit ute. Har det gått behagligt och bra så räknar man bort pauserna.

Snöstorm