Burn baby burn

Foto: Louise Flockhart

Brände mig själv idag... igen. Fattar inte vad jag håller på med nu för tiden. Antingen ligger jag först och mosar eller längst bak och sladdar. Men det är väl inte så konstigt när jag gör som jag gör.

Idag på tredje rejäla stigpartiet så var jag extra smart. Jag kom in tvåa efter Magnus Darvell och det var nog lite strul bakom för efter några hundra meter skriker Mattias Nilsson som ligger bakom mig till Mange: GASA nu Mange!

Darvell hör inte riktigt och säger: VA!?

Det är då jag är extra smart, för jag ligger på varvstoppet och kämpar men säger ändå: GASA Mange!

Hur smart är man då? Jag tänkte till och med precis efter jag skrek det: Fan.

Det säger väl sig själv att jag åkte av strax där efter. Sedan åkte jag ett tag i ingenmansland. Ett tag trodde jag att jag kanske skulle ha tur att komma ikapp. Men de saktade inte ned.

Jag slog väl i huvudet för många gånger förra säsongen helt enkelt. En sak jag har tänkt på också är att när man väl har varit uppe i topp och fått fina resultat som jag var under 2007. Så är det svårt att koppla om och tänka att man inte ska försöka ligga med absolut främst.

För idag när jag släppte täten och sedan efter ett tag när jag insåg att jag inte skulle komma ikapp. Då tänkte jag; jahopp det var den tävlingen, nu är det bara att rulla i mål. När sedan klungan med Alexander Blomqvist, Niclas Andersson, Janne Jacobsson och någon annan H-åkare. Kom ikapp så lade jag mig bakom och vilade lite. Och njöt mest av att titta på Blomqvist Dugast tuber, som jag längar efter mina hjul.

Niclas drog hårt mest hela tiden och när vi andra var uppe dröjde det inte länge förrän han var uppe och drog igen. Efter ett tag så utkristalliserades en grupp om fyra Niclas i topp sedan Alexander sedan jag och runt och bakom mig en H-åkare som sladdade lite på stigarna. Jag åkte mest med och låg mellan 120-150 i puls utan att ha någon tanke att vara med i kampen.

Men sen när vi närmade oss regementet igen kom jag på mig själv att jag hade roligt. Sedan in på regementet och med fyra mil kvar började endurostigarna och Alexander var i topp och jag på hans hjul. Nu tog jag i lite också och det blev roligare. Sedan växlade "Alle" och jag höjde farten. Sedan var de borta.

Det blev så gott som enbart soloåkning därifrån till mål för mig. Jag trodde att jag körde fel på en asfaltsväg men när jag vände om och körde tillbaka till korsningen så kom de andra. Då lade jag mig i ledet igen. Sedan drog jag de övriga in till spurtpriset vid skidstadion. Och så ökade jag lite uppför och då försvann de igen.

Sista milen in till mål tog jag det någorlunda lugnt så gruppen kom nästan ikapp innan slingan runt stadion. Men det var enkelt för mig att höja farten tillräckligt för dem utan att kunna komma i kapp. Det resulterade i en sjunde plats, bra med cup-poäng och 500kr.

Med tanke på att jag körde ca hälften av loppet solo och ändå var ganska fräsch i benen. Så hade jag nog en hel del mer att ge, så det var surt att jag inte kunde hänga med längre i täten. Men samtidigt. Jag tänker inte efter vad jag kan prestera utan efter vad jag skulle kunna prestera om året var 2007. Vilket det inte är. Hur ska jag kunna komma ihåg det till nästa gång när hornen växer ut?