Känd från och erkänd av tidningen Allt om MTB

För några månader bakåt i tiden blev jag intervjuad/tillfrågad av Allt om MTB. De ville veta vilken min favoritstig var. Jag skrev en kort förklaring skickade in några bilder och en GPS-fil. Resultatet blev en stilig portträttbild och ingressbilden till hela artikeln där två cyklister till intervjuats.

Men det mest roliga i senaste numret (nr 3-2014) av Allt om MTB är ändå artikeln som kom på nästa uppslag. En artikel om Borlänge Tour där jag i år var speaker. Vilket också uppmärksammades med både bild och text. "Dessutom är den duktiga speakern Oscar Ekstam på plats, vars ljuva stämma man annars brukar få lyssna till under långloppen. Han ser till att publiken är välinformerad och håller låda i ett, på ett bra sätt!". 

Fantastiskt roligt att få läsa så fina ord om mig själv. Det kommer jag leva länge på. Tack Jesper Andersson och Allt om MTB! För er som ännu inte läst detta nummer av tidningen så kan man köpa lösnummer här eller så surfar man in på tidningens egna hemsida och löser en prenumeration.

Recension: BMC Fourstroke FS02 Trailcrew

Äventyret startade en halvmulen dag i början på april 2013, då jag befann mig på huvudkontoret för EnergySport i Danmark. Varför satt jag där? Jo för att jag hade landat i det lyckliga situationen att EnergySport hade valt ut mig av över 400 ansökningar (från Danmark, Norge och Sverige) om att bli en av 21 stycken ambassadörer för deras varumärken. 

Ett år som EnergySport ambassadör har nu snart passerat och jag tänkte då passa på att summera min resa med de olika varumärkena som EnergySport är leverantör för i Sverige.

Ett av varumärkena är det Schweiziska cykelmärket BMC och den största och mest grundläggande produkten i mitt ambassadörskap. Cykeln var deras BMC Fourstroke FS02 Trailcrew.

Ni som följer bloggen har följt med på resan så klart och en del frågor om cykeln och dess preferenser har ramlat in både på mail, meddelanden och i verkligheten. Jag ska försöka att ge en så nyanserad bild av min upplevelse som möjligt. 

Efter mycket om och men (paketet hamnade på omvägar) plockade jag ut cykeln lägligt i Oskarshamn på väg norröver för tredje deltävlingen i Mitsubishi MTB Challenge; Lida Loop. Jag åkte upp redan på fredagen då jag skulle kommentera både lilla och stora Lida Loop. Och jag måste erkänna att det kittlade hårt i fingrarna under resan upp samt kvällen i Tullinge. Då jag inte kunde montera ihop cykeln förrän på lördagmorgonen. 

Jag och Adam Johansson, som även tagit det fantastiska fotot ovan, delade en campinghytt vid Lida friluftsområde. Inte den mest lyxiga stugan... ganska långt därifrån. Men en bra natts sömn fick vi ändå och en fantastisk frukost därefter. Sedan satte jag igång och monterade cykeln. Vilket var ganska enkelt trots att den anlände i en liten cykellåda menat för leverans till cykelaffär. Men så har jag ju byggt ihop en och annan cykel tidigare. Det enda som var lite knepigt var den hydrauliska slangen till den sänkbara sadestolpen. Slangen skulle in genom ramen strax under vevpartiet för att sedan ansluta upp in i sadelstolpen. Jag tappade tyvärr lite hydraulolja under processen men som tur var fanns Sram på plats och kunde lufta systemet åt mig gratis. Tack för underbar service och mottagande!

Redan ur kartong utan att lufta stolpen eller dämparna så var det en lovande känsla i cykeln. Adam lånade ihop ett kitt med skor, hjälm och cykel och hängde med ut i skogen efter att vi "spikat" klart lilla lida loop. Jag har tävlat på Lida ända sedan första upplagan och blivit som bäst tvåa i herr elit. Därför satt spårvalen i ryggen. Men jag märkte ganska snabbt att det gick att utmana linjerna och även farten. Speciellt tydligt blev det med sadelstolpen nere. Då flöt jag över alla stenar och rötter utan större motstånd. Jag har nog aldrig kört så fort utför på de häll- och stenkistpartierna som ligger i anslutning till Lida friluftsområde.

Efter lite mer fysträning på våren och försommaren så kände jag att det var dags för att utmana BMCn med Ninern (Air9) på Ålems CKs MTBTT-bana. Det blev en runda med BMCn för att reka spårval sedan ett test med Ninern och veckan därefter ett test med BMCn. Det visade sig att jag kapade 52 sekunder på 14,2km terrängkörning. Kanske inte så mycket bevis på att BMCn är bättre utan mer ett bevis på att min fysik inte klarar av att prestera snabbt med en racingraket. För mig just nu utan elitkropp så cyklar jag snabbare om jag gör det bekvämt med en cykel som sväljer ojämnheter och hjälper mig bli en bättre teknisk cyklist. Både genom att spara energi men också genom att tillåta svåra mer raka spårval genom att sänka sadeln genom en enkel knapptryckning.

Spåren här nere i Småland innehåller inte så långa klättringar men dock en hel del korta och branta sådana. Så kanske hade det blivit mindre skillnad om jag gjort testet i exempelvis Falun. Men nu bor jag i Småland och ska göra en längre tid framöver. Vilket också för mig in på mitt cykelfokus. Likt som min bostadsort har ändrats så har även mitt fokus på cykling ändrats. Från elitcyklist till att ha skoj när jag cyklar.

Och skoj det har jag verkligen med BMCn, den tillåter mig ta ut svängarna. Prova terräng som jag aldrig vågat mig på. Och plötsligt fantiserar jag om att bygga berms, hopp och skönt stökiga nedfarter. Visst den är mycket tyngre än mina tidigare cyklar; ca 12kg mot < 9kg .Men vad spelar det för roll när man lätt kastar upp cykeln på bakhjulet och wheelar över ojämnheter utan att vara rädd för att slå runt? 

Tack vare CTD systemet på bak och fram dämpare (Tre spaklägen: Climb = hård, Trail = halvlåst, Decend = upplåst). Så blir det ändå behagligt att hänga med på svettoturer. Då ställer jag bara bakdämparen i C eller T-läge beroende på stökighetsgrad och så växlar jag mellan C och T fram. Det sköna är att baklänkaget blir riktigt stumt och styvt i C-läget och BMCn byter karaktär från bus- till rejshoj. 

Hjulen är inte heller de lättaste jag kört med. Men å andra sidan så har de hållit sig någorlunda raka efter rätt frisk misshandel. Och där är väl en av de svagheter jag upptäckt. Det är DTs allmountainhjul och de har inte standardnipplar utan DTs egna som liknar ett torx-huvud. Inga ekernycklar medföljde cykeln utan man måste köpa egna eller lämna in för riktning. Det som medföljde cykeln (förutom de vanliga lamporna och reflexerna mm) var dock dämparolja och svart bättringsfärg. Något som jag aldrig fått med en cykel. Små saker men stora plus!

Jag trivdes så bra på cykeln att jag köpte den efter ett halvårs testcyklande. 

Specifikationen för BMC Fourstroke FS02 Trailcrew:

Frame: APS (Rear Travel 100mm)
Tubing: Carbon/Alloy
Size: S / M / L
Fork: Fox 32 Float CTD FIT Performance 120mm 

Rear Shock: Float CTD BV Performance 

Gears: 2 x 10 

Crankset: Race Face Turbin 24x36 w/Bash 

Cassette: PG 1070 

Front Derailleur: Sram X9 

Rear Derailleur: Sram X9 Type2 

Shifter: Sram X9 MMX 

Brakes: Avid Elixir 7, 180mm Rotor 

Handlebar: Scor MKII Flat Top Bar 

Stem: Easton EA70 

Seatpost: RockShox Reverb Stealth 

Saddle: Tundra 2 HubsHubs: DT Swiss M 1800 Tubeless 

Rims: DT Swiss M 1800 Tubeless 

Tyres: Onza Canis ERA 2.25 

Weight: 12.25 kg

Är det något som jag missat i beskrivningen, ställ gärna en fråga så svarar jag.

Och så lite berättande bilder om min resa på BMCn:

Vi blev väl omhändertagna på EnergySports kontor i Roskilde, Danmark den där kyliga vårdagen i april.

Kontraktskrivande och produktinformation

Släpp hästarna lösa!! Roskildeskogarna var intressanta, hade varit roligt och testa dem i grönska också.

Danmarks öppna landskap bjöd som vanligt på bra vind. Här har jag lagt mig strategiskt i klungan.

Jag körde Bockstensturen på BMCn också, min första "tävling" sedan jag lade av tvärt 2010. Det var en njutbar smärtsam upplevelse...

Vi startade i solsken och efter 1/3 kom regnet och förvandlade allt till lervälling. Intressant att se hur loppet är efter några hundra passerat före och ställt till med lerfest... Men cykeln levererade hela vägen och bromspadsen visade höll ihop bra, har inte bytt dem än. Bäst var åter igen den sänkbara sadeln. Susade förbi folk utför och på knixiga partier där folk gick. Fick applåder vid några ställen till och med för mina eskapader.

Men det är ändå hemma i stenterrängen jag tycker att cykeln har levererat bäst. Min rygg har hållit ihop och energin har funnits till att utforska.

Cykelbilder:

Vårcrossning med lite bus

Lyckades hitta en lucka i pappalivet och gav mig ut för att rena huvudet lite. Två välbehövliga timmar i sadeln blev det och genast blev jag mycket piggare resten av dagen. Tänk var lite fysisk aktivitet kan göra. Och att det var strålande väder gjorde ju det än mer energi-givande. Passade även på att ringa två jobbsamtal under turen också. Två givande sådana som säkert kommer att ge både mig om Mönsterås kommun lite energi, förhoppningsvis.

Avslutade passet med lite massage på min RumbleRoller. Det gjorde rätt ont till en början men efter massagen blev musklerna sådär härligt varma och avslappnade.

Stravadata och bilder så som ni vill ha det:

Det kändes som mitt eget Strade Bianche mer än en gång. Magiskt.

Ooooops! Jag kan ha brutit mot mitt förbud på ett par meter singletrack.

Hela familjen engagerad i min massage. Mycket praktiskt för en småbarnsfar som försöker vara tillsammans med familjen så mycket som möjligt. Den där lille rullen är grym!

Blött men utan snö på MTBn! [RR med ett ton bilder]

Idag gjorde jag min MTB-premiär för 2014. Helt på barmark dessutom. Det var rätt blött dock men inte alls lerigt eller mjukt så att stigarna kördes sönder. Perfekt väder för att testa min nya regnjacka från Assos. Det regnade inte men den var kanon att ha på sig för att inte bli dyngsur på överkroppen. Regnjackan andades så pass att det inte blev allt för blött att ha på sig den heller, vilket var rätt skönt då det "bara" var fem grader varmt idag. Sjukt varmt för februari och sjukt bra terräng för att vara februari. Verkar bli en riktigt MTB-vinter. Passdata och blöta bilder följer:

[I förrgår] RR: Blöt Happyride delux +BILDER

Blötte väl ned mig ordentligt i söndags under bara 45 minuters cykling. Fick åter igen en liten lucka av fri tid som jag ville förvalta väl på en sk. Happyride vid MTB-spåren i Långehäll/Blomstermåla. Kom iväg i värsta snöyran och anlände i duggregn. Inledningsvis av turen var det bara blött sedan blev det än blötare. Men någonstans där mellan blött och blötast så försvann intrycket av blött, det blev bara hur kul som helst. Hade gärna stannat ute i 45minuter till men hemma väntade renovering av sovrum så det var lika bäst att hålla tiden.

Sjukt kul att kunna köra barmark och utan risk för att förstöra marken tills nu. För mitt i passet försvann inte bara intrycket av blött utan snön anlände också. Och nu två dagar senare så ligger den kvar på marken med ett härligt lager av is under. I söndags var det dock isfritt och bredställ på de blöta hällarna. Jag rullade även nedför en brant som jag tvekat över i blött underlag. Varför vet jag inte då den kändes som en femma av tio att ta sig nedför. Fast det är klart det är rätt hyfsad fallhöjd kantrad av skrevor klippavsatser och härligt spetsiga stenar som bara ser sådär fantastiskt inbjudande att lägga sig på...

Halvvägs ut på turen. Snön är där och vi är på en av de snabba hällarna. Fantastiska hällar för att få fart och jag får mer och mer tankar och idéer om att lägga in lite små hopp och doseringar längs dessa i de naturliga dropp och kurvor som redan finns. Skyller allt på min BMC Trailcrew, fantastiskt jobbig maskins som bara vill leka.

Krille dundrar på utan spångest. Trots mörka skogens svarta bäck. Älskar detta parti. Man kommer in i en sjukt tät granskog där man får kämpa för att se stigen och mitt i allt rinner bäcken med kolsvart vatten. Svårt att få på kort en blöt och kall dag som denna. Men nån gång ska jag göra den rättvisa på bild.

Sista momentet på vår tur var det nya stupet/droppet/branten eller vad man nu vill kalla den:

"Ska vi ner däääär?"

"Nja vi går". En liten bild av hur nedfarten ser ut. Henke står på toppen och Patric är i första branten nivån av tre.

Jag beundrar branten från botten av den.

Kvist.

Krille visar vägen ned. Han och min pappa har jobbat lite på branten sedan vi först upptäckte den. Då var det en del lösa stenar i vägen och lite för mjuk mark i slutet. Nu är det nästan värsta autostradan..

I snöyran kom jag artistiskt ned!