Egon Ekstam

Har tänkt skriva detta inlägg ett bra tag nu, men jag har inte kommit till. För det är något annat som kommit till; min underbara och så fantastiskt hänförande son. Klockan 11.04 den 8de maj så kom han till världen vägandes 4040g och var 54cm lång.

Jenny hade ett långt värkarbete och en lång förlossning, vi var hemma i 19 timmar med värkar och åkte in till förlossningen alldeles precis i tid till att de riktigt täta värkarna kom. Då var klockan 00.14 ungefär. Sedan rullade allt på men ändå rätt långsamt då det tog 11 timmar tills han kom som sagt.

När förlossningen var smärtsam och jobbig för Jenny så var det givetvis det för mig, men på ett helt annat sätt. Jag tyckte det var fantastiskt och otroligt häftigt att vara med om. Jag stöttade Jenny så mycket jag bara kunde, men som alla andra män i denna situation var jag en rätt hjälplös inventarie. Fast ändå var det magiskt, speciellt när han kom upp på mitt bröst precis några minuter efter jag klippt navelsträngen.

Jenny var trött, så trött så jag fick ta hand om honom. Och så jag njöt av det, jag kan inte ens beskriva den underbara känslan jag hade då i hela kroppen. Allt annat bara försvann precis som det gjort nu under de dagarna som gått. Det är bara han; Egon som existerar och hänför oss båda... eller nja han trollbinder oss mest.

Att vi valde namnet Egon är för att han är just en Egon. Först trodde vi att han var en Ludwig, ludde, men det fastnade inte riktigt. Vi var heller inte säkra på Egon, förrän vi kom hem. Då var det självklart.

Vi fick namnet av min morfar som gick bort tidigt i mitt liv. Vi kände varandra bara några år, så jag har inga minnen från honom. Annat än att mamma och mormor jämt säger att jag och Egon den äldre hade en speciell relation, han visste exakt vad jag ville. Och jag och Egon den yngre har också en mycket speciell relation, han är min ögonsten och än så länge så märker jag vad han vill när han vill något. Jag hoppas att det alltid kommer att vara så.

Egon är en väldig artig och alert pojke, för redan från första andetaget så hjälpte han sin trötta mamma, genom att genast hitta mjölken och inte klaga. När han sedan kom på mitt bröst så startade han direkt med att hälsa på mig genom att resa upp huvudet med hjälp av både armar och nacke, sedan så slog han upp sina blå ögon och tittade på mig. Ett underbart ögonblick som jag aldrig kommer att glömma. Ungefär såhär såg det ut:

Denna bild är tagen några timmar efter vi kom hem från BB.

När han sedan skulle undersökas; mätas, vägas, klämmas på och få en spruta. Då sa han inte ett knyst utan låg bara där och artigt tittade på Barnmorskan och mig.

Vi gick hem tidigt, en så kallad "tidig hemgång"... Ja för en gång skull så har de ett bra namn för något. Redan halv 3 igår var vi hemma, hela 28 timmar efter förlossningen. Vi kände alla tre att vi ville hem för att kunna slappna av och komma ihop oss som den familj vi är. I morgon ska vi tillbaka för en den rutinundersökning man gör ca 2 dagar efter förlossningen.

Jag kommer att vara hemma de 10 dagar jag får av Försäkringskassan, men just nu känns det som att jag bara vill vara hemma med min familj. För varje sekund så älskar jag min son väldigt mycket mer. Han är så förtrollande att jag till och med missat Girot två dagar i rad, även att jag beställde Eurosport Player när vi kom hem bara för att jag och Egon skulle kunna titta på det tillsammans. Men allt annat än familjen är rätt ointressant nu. Så om ni ursäktar mig, nu återvänder jag till dem.