Helt plötsligt så var klockan 12 och massa ärenden var tvungna att göra, ni vet sånt där viktigt som blöjor och sånt tjaffs... Efter det gick dagen i 110 och sen var det dags för mig att dra till Rockstad Falun, en gåva som jag fått av min underbaraste för ett tag sedan. Det var bara det att Egon inte alls ville vara med på noterna. Han hade ett akut sömnbehov men var alldeles för grinig och arg för att sova. Och då hade jag inte hjärta att dra. När han skriker sina lungor ur sig och Jenny sitter trött i soffan med en dålig axel, utan att kunna bära honom. Det var inga problem att prioritera familjen före Rocken där inte.
Men efter ett tag så somnade han faktiskt på mammas bröst, och då kändes det ok för mig att åka iväg. Men en sak som är konstig med att vara hemma är att allt vanligt vett och tänk verkar försvinna ur huvudet. Alla vet ju till exempel att det alltid blåser och är kallt på lugnet, speciellt mot kvällen. Och jag skulle vara kvar där uppe till sent på natten. Men ändå åkte jag upp i T-shirt, även att jag lätt kunnat ta med en hel ryggsäck full med kläder. Som jag dessutom skulle kunna slippa bära på, då jag har nyckelkort in till Lugnets Äventyr/Camping som ligger 2m från ingången till Rockstad....
Det som är än roligare är att jag åkte dit själv och alltid när jag är själv någonstans så gillar jag att fota. Kreativiteten kommer liksom lättare då, och så får jag lite sällskap i form av ett fett objektiv med ett ljuskänsligt hus... Men tror ni att jag tog med mig kameran? Nix...
Jag fick ändå lite matkort med min iPhone:
God "blask-öl i plastmugg" efter en mycket trevlig och lyckad spelning av Van Canto, bandet med 5sångare och en trummis... Inget mer behövs. De var grymma!
... Jag blev inte mätt...
Men jag saknade min kamera, och även min skinnjacka. Speciellt när Pain gick på och solen gick i moln där runt 21 på kvällen... Pain:s show var grym, massa eld, rök och bomber och det var nog tur för sångaren; Peter Tägtgrens röst var helt slut. Det var imponerande att han fick fram sången ändå, för i mellansnacken (de få som var) så hörde man knappt vad karln sa. Pain har alltid varit lite av en favorit för mig, hag lyssnat till Peters projekt sedan de slog igenom och jag gick på mellanstadiet. Så det var mäktigt att äntligen se dem live.
Jag beslutade jag mig för att åka hem efter Pains framträdande och meddelade detta till Jenny, och tur var väl det för det var mer eller mindre kris där hemma. Egon hade kissat igenom blöjan, och det var kiss på Jenny och på soffan. Sedan hade Jenny även upptäckt en insekt i soffan så hon satt i sängen i panik. Så när sista tonerna från Pain löd så vände jag på klacken och rejsade hem till undsättning.
Efter att Egon och Jenny blivit tröstade och omhändertagna så klädde jag på mig varmt, grabbade kameran och cyklade upp mot Lugnet igen. Där hann jag ta lite kort på bandet Hell som värmde upp publiken innan huvudakten; Helloween. Det bandet är också ett av mina gamla favoriter. Det var egentligen dem som öppnade upp mina ögon för annan rock än Metallica och Iron Maiden. Och det också på mellanstadiet, men innan Pain då såklart.
Så det var extra kul att jag åkte ned och hämtade kameran så jag kunde föreviga mina barndomsidoler. Som trots, dåligt ljud och en kall kväll fick igång publiken bra. Jag njöt och fick, likt Pain, se ett till band från min ungdom för första gången. Och här är en av de två hundra bilderna jag knäppte:
Resten kommer senare då det tagit mig tre timmar att skriva detta inlägg...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar