Själv känner jag lite samma sak, jag försvinner in i min glädje och yra under loppen. Sen när de är körda kommer dimman och jag sjunker lägre och lägre ned i stolen. Med mer och med grus i ögonen. Men av någon konstig anledning så finns energin ändå till än mer dösnack och skratt. Eller så kanske det är just för tröttheten det blir så.
Trött men glad:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar