Instängd i det där mörkret

Idag skulle jag (ensam) hämta ut ett par överdragsbyxor ur en av alla våra flyttkartonger i förrådet. Det är rätt bra sorterat där inne och man kommer hela vägen in. MEN nu har vi köpt bil så alla 4 sommardäck står precis vid öppningen, vilket gör att man måste klättra över dem för att komma in. Inga problem för en smidig kille som mig, och väl inne började arbetet med att flytta kartonger och undersöka dem. Jag letade och letade, och irritationen steg mer och mer då jag insåg att jag inte riktigt visste vad det var jag letade efter. Det var nämligen Jennys byxor.

Sedan steg irritationen ett snäpp till när jag skulle ställa tillbaka en tung kartong högt upp på en hylla nära taket. Självklart så öppnades kartongen och tog i taket. Vid det tillfället var jag så less och irriterad att jag slog in kartongen så att det porösa "smulet" i taket yrde... och spädde på min irritation.

Som om det inte skulle vara nog så slocknade ljuset mitt i detta. Ljuset är nämligen rörelsekontrollerat och jag stod långt in i förrådet med massa lådor OCH de där förbannade sommarhjulen i vägen. Alltså ingen möjlighet till att veva igång ljuset. Så jag ringde Jenny för att be om hjälp... Signalerna går, och går, och går... Sedan säger en lagomt irriterande kvinnoröst (är ju alltid kvinnor som levererar alla dessa störande meddelanden) att användaren inte kan ta ditt samtal ljust nu. Irritationen stiger lite men jag intalar mig att Jenny står och byter på Egon eller något sådant. Så jag väntar en liten stund och ringer igen. Samma jävla visa denna gång...

Jag ringer en gång till, och en till... Och innan jag ringer den femte gången får jag ett riktigt utbrott och svär om vart annat om telefoner i dessa förbannade väskor och ljudlösa idiot-telefoner. Samt något om kvinnor och mobiler också. Vad ska de ha dem till om de aldrig har dem på eller gömda i väskan. Efter ett femte resultatlöst samtal vräker jag mig fram över, genom och förbi alla lådor för att sedan häva mig furiöst över sommarhjulen. Ljuset tänds och jag stormar ut ur förrådet och kommer in i lägenheten som ett åskmoln undrandes var tusan den där mobilen är. Och varför har du inte hört, jag har ju ringt 5 gånger. Jenny förstår knappt vad jag säger och ser sedan att hon haft ljudlöst på. Varpå jag fräser; jag satt ju för fan fast i förrådet med ljuset släckt. Kom ut nu och leta fram de där jävla täckbyxorna.

Det är inte lätt att vara man. Byxorna låg i kartongen närmast öppningen som lätt gick att ta ut, utan att flytta någonting. Knappt så att man ens behövde häva sig över hjulen faktiskt...