söndag 11 augusti 2013

Året var 1997...

... Och jag hade börjat sjuan med nya kompisar i en ny klass. Började där och då hänga med mina bästa kompisar Andreas, Henrik och Per vilka alla tre kom från Ålem. En ort bara några kilometer från Blomstermåla där jag är uppväxt. I Ålem hade de tre cyklat tillsammans och jag började även -97 att cykla med dem. Körde min första cykeltävling den hösten i Kristianstad och blev helt fast. 

Det året fick jag ett blandvideoband från Burning Heart Records i Örebro. Beställde mycket CDs därifrån då de var ett skivbolag som gav ut alla coola band som jag gillade på den tiden (och gör fortfarande). Band som Refused, Millencolin och Raised Fist. Då 1997 så fick jag dock upp ögonen för ett helt annat band bland alla som fick plats med sina musikvideos på VHSen från Burning Heart Records. Låten hette A.K.a I-D-I-O-T och framfördes med sådan energi som jag aldrig upplevt tidigare av ett ungt kaxigt band vid namn The Hives. Vilka där och då blev storfavoriter. VHSen spelades så många gånger att den blev gryning och när jag sedan fick tag på debutalbumet Barely Legal så spelades den om och om igen.
Jag har sett The Hives ett antal gånger från små anonyma spelningar i början på deras karriär till stora festivalspelningar (senast i Hultsfred). Varje gång har jag upplevt den där härliga energin som smittade av sig på mig den där första gången. En underbar känsla för mig.

Därför var det ett stort ögonblick för mig idag när jag fick intervjua trummisen Christian Grahn (Chris Dangerous), inför och efter Finnmarksturen. Jag har vetat om Christians cykelintresse hela året genom hans deltagande i Lidingöloppet MTB. Men jag har inte lyckats få en pratstund med honom.
Jag skulle kunnat hålla en hur lång intervju som helst om varifrån hans cykelintresse kom och började, hur det är att turnera, var han upplevt bäst cykling och så vidare. 
För mig var det en stor upplevelse att en av mina största idoler har lika brinnande intresse för cykel som mig. Och att träffa honom bara sådär på en fotbollsplan i Ludvika var så surealistiskt. 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar