Men det är Finnmarksturen

Jag hade inför starten igår glömt hur otroligt jobbig Finnmarksturen är. I år var den dessutom dubbelt så jobbig tack vare alla blöthål och att jag körde solo från 6mil kvar och ända in till mål. Eller ja med 1km kvar kom Micke ikapp mig...

Hur som helst, nu tar jag er igenom loppet. Mitt lopp.

Starten gick som vanligt med en viss fördröjning och ingen förvarning. Men det är Finnmarksturen. Jag hade dock den bästa parkeringen ett snyggt tält att hänga vid så jag var harmonisk. Team Kalas med sportchefen Jonas Gunnarsson var till "Birken" i Norge nämligen. Och då ställde jag upp för att ställa upp Kalas-tältet på Kalas marknadsplats. Precis bredvid starten.

Så jag kände mig lugn när fältet rullade iväg och lugnare blev jag då jag kände att jag lätt hängde med. Okej vissa gånger slet jag mig röd, men jag släppte inte. Öijer drog lite i täten på några stigar där i början. Vilket var bra. Tempot var då jämnt och så högt att det inte kunde komma ifatt några tröttingar bakifrån.

När jag gjorde likadant, drog på en stig, så funkade det dock inte lika bra. Det var bara Jesper Dahlberg som hängde med, resten släppte lucka. Men det var väl för tidigt för att gasa på helt enkelt. Men det dröjde inte så länge tills det var dags att gasa. På väg in mot första matkontrollen i Sunnansjö så är det en lång stig och där passades det på att gasas.

Öijer strulade till det lite i något surhål och sedan såg jag inte honom förrän jag var i mål. Någon annan jag såg flera gånger var Fredrik Edin. Som flög förbi mig och Öijer när det strulades. Jag försökte gå med men lyckades bara med att precis bli avhängd och stum. Dock så flög Edin inte så länge, en gren i drivpaketet satte stopp och jag flög förbi istället.

Men lik förbannat var jag avhängd. Alexander Blomqvist kom ikapp mig på asfalten och vi växeldrog lite. Men jag var för stum för att göra någon skillnad. Sedan kom Edin och Lars Bleckur ikapp, och då blev det fart igen. Trots min stumhet hjälpte jag till lite. Efter ett tag kom vi ikapp.

Sen andades jag ut i klungan ett tag innan jag var med och gick runt igen. Jag tajmade mina växlingar bra då jag lyckades komma först in på stigen innan första bergspriset. Den var sjukt blöt och blöthålen var också riktigt djupa. Jag körde väl inte tillräckligt fort då Bleckur gick om. Jag passade då på att ge honom en rejäl tackling. Ofrivillig så klart. Jag slant på en rot...

I backen upp till bergspriset tappade jag täten. Stefan "motorcykeln" Carlsson kom dock ikapp och jag slängde mig in på hans hjul. Det är helt sjukt var han kan mosa på grusvägarna. Som tur är så kör han inte lika snabbt i skogen. Så man kan vila. Men även att han är så stark ville han ha draghjälp, eller vila för hans del då. Trotts min stumhet hjälpte jag till. Vi kom ikapp Blomqvist som lade sig på hjul och stannade där.

Med 6mil kvar var jag rökt och ångrade djupt att jag inte gjort som Blomqvist och legat kvar på rulle. Ungefär där så startade min bittra period. Det är verkligen inte kul att köra i de djupa Ludvika skogarna helt ensam. Speciellt inte när det är långt upp och längre ned till nästa grupp bakom. Och jag kunde ju inte stanna och vänta precis då jag låg och pressade på viktig poängplats. Senare när jag passerade Ljungberg så pressade jag dessutom på sista prisplats.

I sista backen med 10 km kvar var det 2 minuter bak till nästa och jag kände mig lite lugn. Men visste samtidigt att det var en jobbig bit kvar. Tyvärr kunde jag inte pressa på så mycket då jag var helt rökt och hade kört med kramp i båda benen sedan 1,5 mil tillbaka. Självklart så kom Micke Salomonsson ikapp mig med 1 km kvar.

Vi växeldrog lite men jag ansträngde mig inte. In till sista stigen passar Micke på att stöta förbi och gå först in. Ett bra val då jag istället passar på att missa sista spången över sista bäcken på banan. Jag kan bittert konstatera att bäcken var knädjup igår.

Jag tror jag skrämde livet ur Börje Lindberg när jag gick i den där bäcken. För det kom många avgrunds vrål och klassikern för mig "Helvetes jävla skit", dessutom råkade det slinta hur "jäkla skit bana". Han sa så förskämt; Men det är ju bara 600m kvar...

Jag hade svårt att var sympatisk med 6 mils bitterhet plus ett mycket bittert dopp bakom mig. Stackars Börje, jag menade inget illa men bäcken var droppen. 8a blev jag tillslut, vilket är helt Ok för en talang som mig. Jag är glad över den placeringen och Maria gjorde mig på bättre humör när jag kom hem. Det bjöds på pizza och som grädde på moset; himmelsk kladdkaka med vispgrädde. Hon vet att vägen till mitt hjärta går genom maten. Nu har hon en ännu större plats där inne i hjärtat, min ängel är fantastisk.