Väggpasset

Mäktiga kranar i Kvarnsveden

Mäktigt vattenhinder i Skräddarbacken

Lovade ju att återkomma om min väggning i onsdags. Är väl egentligen lite väl sent nu och det finns väl inte så mycket mer att säga om saken.

Jag och Darvell körde en långvända innan Gustavs och tog vår fika efter 2.30 cyklade minuter, under vilka jag hade 134 i snittpuls. Efter fikan tyckte Darvell att vi skulle trycka på lite och även köra över Långshyttan hem. Då skulle vi nog få ihop 4timmar totalt trodde vi...

Det var bara det att vi svängde lite fel och hamnade nästan i Hofors (3mil från Falun). Som om det inte skulle vara nog bestämde vi oss för att försöka komma hem på grusvägen över Ryggen. Det skulle visst gå en anslutningsväg från det stället vi kom ut på. Darvell var envis och tempit var högt vilket jag inte hade något emot.

Det var bara det att alla grusvägar vi testade mynnade ut i återvändsgränder.

Nu hade det gått ytterligare 2timmar och jag hade lyckats skrämma upp medelpulsen under dessa timmar till 152 slag. Ganska snart efter detta så började energin tryta så jag klämde det sista av min Powerbar. Vilket hjälpte föga. Vi hade i alla fall nu bestämt oss för att ta oss hem via 2+1 vägen.

Direkt när vi kom ut på den så kände jag att det skulle bli tufft att komma hem. Darvell var starkare än mig så han fick dra. Vilket han gjorde också, en kvart med 164 slag i snitt på rulle blev det. Sen var jag bränd och Davva fick bara ett stön till svar på frågan om det gick bra. Efter det så lugnade han ned sig, men det var så dags. Jag var väggad. Och då menar jag väggad på riktigt.

Jag fattar egentligen inte hur jag höll mig kvar på cykeln. Pulsen dalade, synen blev suddig, balansen tröt och vid varje omkörning av fordon större än en vanlig kombi trodde jag att jag skulle gå i backen av vinddraget. Med 15km kvar så började jag må riktigt illa och tvingade i mig vatten för att jag skulle svälja istället för att hulka.

Som tur var så dröjde det inte så länge innan Darvells krafter också tröt. Men innan dess var jag tvungen att forcera en lång nedförsbacke. Och jag som trodde att motluten skulle vara jobbigast i detta läge. Tji fick jag. Nu var jag ju tvungen att koncentrera mig. Det enda som höll mig uppe nu var tanken på en iskall Cola och ett saftigt apelsin. Plus diverse snabbmat.

I min dimmiga skalle försökte jag komma på närmaste livsmedelsställe. Vilket blev Vivo i Hosjö (inte ICA som jag skrev tidigare). Det som räddade dagen var att Darvell också väggade och att Vivo hade öppet och kundvagnar att luta sig mot. Jag måste sett ut som ett lik inne i affären.

Senast jag var såhär väggad och inte kom hem var i tvåan på Cykelgymnasiet när jag och Micke Stevenson var ute på vintervägarna runt Vansbro. Då lade jag mig i ett dike 10km hemifrån och räddningen blev en lärare som bodde i närheten. Gordon Palm hette han. Han visade oss hem till hans hus och Micke knuffade mig dit. Där inne i värmen fick jag saft, bullar och bananer. Efter en halvtimme hade jag tillräckligt med krafter för att komma hem. Gordon räddade mig. Sorgligt nog gick han bort hastigt för ett par år sedan och lämnade fru plus två små barn.

Varje gång jag är så här trött tänker jag på Gordon och önskar att han var i livet fortfarande. Han var den bästa engelskaläraren jag haft och han var så otroligt snäll och full av glädje. Jag vill se att Gordon är min väggängel som ser till att jag kommer hem när jag är trött. Mina tankar går till Gordon Palm och hans familj.