Ralf Festival 5km

Det osade lite i skogarna runt Blomstermåla idag. Pappa tjatade ut mig på en improviserad fettbrännartur. Jag hade varken cykel eller klädutrustning med mig, och större delen av pappas garderob är nere på Cypern. Men som tur är så sparar pappa på det mesta (på gott och ont). Så där låg mina gamla Northwave-skor, min Alpina-hjälm, mina jättegamla Time-pedaler och så fick jag låna pappas ex-ex fully; en gammal Trek 26a från -02 i stolek small. Klädmässigt krängde jag på mig en Triathlon-dräkt (varför pappa nu har en sådan vet jag ej) med ett varmt underställ under. Samt ett par ordentligt noppiga benvärmare och som kronan på verket en Ålems CK tröja. Pappa själv körde sin ex-fully; en Santa Crus 26a och trädde på sig en Falu CK jacka så att ordningen skulle vara återställd.

Klubb-bytet: 

För min del var det alltså som att gå tillbaka i tiden x-antal år. Cykeln var tung som bly, dämparen bak var mjuk som en fåtölj och framdämparen seg och hård. Växlarna levde sitt egna liv och växlade ned när det gick långsamt och upp när det gick fort. Pedalerna och klossarna var så slitna att det var som att balansera på en knivudd. Så detta resulterade i att jag knappt vågade mig ur sadeln... vilken i sin tur nog var det bästa på hela cykeln = Mjuk och förlåtande fast ändå stabil.

"Alla" kör ju Rapha Festive 500 nu innan nyår, men jag valde idag att plocka ihop mina 5km festivalåka med Ralf. Ja jag döpte Trek:en till det. Första kilometern kom en bit in i skogen på en helmullig stig där alla tankar på den skramlande och glappande Ralf försvann.

Men sen kom Ralf tillbaka och fötterna vickade över pedalkroppen mest hela tiden. Och just det, jag glömde säga att Northwave-skorna var för små. Och när jag frågade pappa om de krympt så var det tydligen så att de var små när jag tävlade i dem också... För sisådär 7år sedan. Hur tänkte jag där egentligen?

Efter att jag fått koll på pedalerna och hittat balanspunkten så blev det njutbart i två kilometer till över vackra kullar och grusvägar.

Sen blev det ett avbrott igen, först så läckte pappas bakhjul så pass mycket att luften tog slut. Så det blev till att stanna och pumpa. Efter det så kom vi in på någon hysteriskt skakig stig och det kändes som att kedjan hoppade över hela kassetten och jag tappade humöret ordentligt. Men sen kom de, de som ibland kan var riktigt jävliga och luriga. Men idag var de helt underbara och gjorde att jag fick ihop mina sista underbara kilometrar. Jag talar så klart om alla hällar/slickrocks som finns här nere. Något som vår kära inlandsis slipade fram när de gled över landskapet. Tack för det! För på dem gick det bara så smidigt och snabbt idag.

Sen hade vi ju också vädret med oss idag.