Brainfreeze!

Iiiiiiiih!

Jag sitter bakom neddragna presienner med en glass-smothie och försöker göra mig glad, det kan nog gå bättre om jag går ut i solen... Men jag känner mig allt för värdelös för att belöna mig med solsken.

Efter tre dagars vila från hård och stökig cykling så begav jag mig idag ut på ett test. Till en början var allt bara underbart. Solen sken och armvärmarna åkte av snabbare än kvickt. Stigarna var så där perfekt vår-hårdpackade och synliga med gamla höstlöv som yrde omkring i luftdraget av min framfart. Då log livet för ett kort tag.

Men det dröjde inte länge förrän ryggen gav upp. Och det gjorde den med ett massivt hugg i en nedförslöpa. Det tog tvärstopp och jag fick krypa fram på stigen för att inte ramla av cykeln vid rygghuggen. Humöret rann ur min kropp direkt och med det även energin. Svordomarna och tunnelleendet kom som ett brev på posten. Jag började stirra på framhjulet för att jag inte ville köra över några stötigheter, vilket självklart gjorde att jag körde över ännu mer rötter och sten.

Jag vill så gärna cykla, speciellt i terrängen när det nu är så snabbt och fint...

Ovan: Snabb terräng innan ryggen gav upp.