Efter en helg vigd till "soulsearching" så har stenen ramlat ned från mina axlar och jag har nu fått tillbaka min positiva syn på livet igen. Min egna livscoach Maria gav mig en lektion i fredags och ledde in mig på rätt stig igen. En mening som sammanfattar det ganska bra: Were in this together. För på något konstigt sätt så kände jag mig ensam och utanför allt och alla i veckan som var. Maria är min skyddsängel.
Hon bjöd iväg mig på en resa med team kanel också. Teamet som nu utvidgats till att innefatta Darvell, Nilsson, Larsson och Landström. Kanske är jag också med där på ett hörn. Vet inte, det är ett väldigt luddigt team. Vista MTB väntade på lördagen i alla fall och vi gav oss iväg in i dimman.
Tävlingen gick väl sådär för mig. Hjärtat svarar med hög puls men kroppen svarar med smärta och mjölksyra vid minsta ansträngning. Snabbt går/gick det inte heller. Och efter två varv på den roliga 3,5 km banan så kom den berömda cross-smärtan i ryggen. Jag plågade i två varv till innan jag hittade Darvell och Larsson långt in i skogen på var sin campingstol med huligantutor i munnen. Jag tog i från dem nyckeln till bilen och bröt rejset. Således fick jag äran att vara chaufför till Skara också.
Med lite distans till tävlingen och min trötta kropp så kan jag, återigen med hjälp av Maria, konstatera att kroppen är sliten. Det har inte varit någon nämnvärd vila för min del från träning och cykling efter Finnmarksturen. Därför svarar musklerna inte, för hjärnan säger åt dem att de är slitna. Det är bara det att hjärnan har glömt att säga till mitt medvetande också. Ryggsmärtorna jag får är också på grund av mina trötta muskler. För när benmusklerna inte räcker till och är trötta så försöker jag kompensera med hjälp av ryggen. Vilket bara ger resultatet av att ryggen ger upp. Så nu tänkte jag dra ned ordentligt på träningen och hoppas på en vilokompensation. Som förhoppningsvis träder i kraft någon gång under cxcupen.
Skara då undrar ni? Jo då min ängel Maria hade rätt. Genom att åka med på resan och kalaset med Team Kanel så kunde jag också slappna av och koppla bort. Vi hälsade på den alltid så trevliga Tobbe Andersson. Ni vet han som ofta kom 1a efter Jungåker. Det var sista festen i lägenheten över Gottis. Men även den bästa festen hittills på alla de 8 åren jag varit där, eller var det 7? Hur som helst har festen varit där sedan 2000 och rekordet i antal personer är 65 st. I lördags var vi bara ca 10 st. Men jäklar vad roligt vi hade.
Men framförallt. Någon gång där under natten så kopplade jag på livet igen.
Tråkigt att det inte gick så bra på Vista men desto roligare att du är glad igen, bra med Maria. :)
SvaraRadera