Rapport Mjölbybiken

Foto: Jesper Näsvall. Klicka för större bild.

Ja var ska jag börja... Inför tävlingen var jag väldigt avslappnad även när det visade sig att vi kört tokigt fel, så om ni inte läst om det redan kan ni läsa om det några inlägg längre ned.

Jag hade ställt in mig på att vara på plats i tid för att testa om min 2x9 utväxling fungerade och om kassetten levererade. Sedan hade jag även velat åka banan ett varv för att hitta mina linjer och extralinjer. Men jag insåg ganska snabbt att inget av detta skulle kunna hinnas med. Dock så stressade jag inte upp mig ändå. Jag var bara nyfiken på att se var jag stod prestationsmässigt.

Jag bytte om i bilen, genom att slänga mig bak från passagerarsätet till längst bak i Mattias Hellöres stora fina buss. Det fick bli den långärmade tempodräkten då jag inte visste hur temperaturen var. Och sen bestämde jag mig för att bara köra på 42 klingan fram för att inte äventyra något. Även att jag märkte att växlingarna gick bra på uppvärmningen.

Ja vi hann med lite uppvärmning också tack vare alla snälla personer som hjälpte mig och Bleckur att komma till start trots vår felkörning. Det var riktigt internationell klass på det och egentligen stavas det: Flexibilitet. Underbart att se och uppleva.

Jag fick stå i andra led bakom min kompis Isak Strömberg, som stod i första led längst ut till vänster. Han fick en grym start... Eller ja... Han var snäll nog att släppa förbi mig i alla fall. Och jag kunde lätt fortsätta upp i täten och lade mig bakom Micke Salomonsson. Framför honom låg Tobias Ludvigsson och Alexander Blomqvist och trissade lite. Ganska snabbt märkte jag att det bara var vi fyra i täten och det med mycket mindre än halva banan körd.

Det var då jag också kände att jag inte hade några problem att hänga med i killarnas tempo. Och jag blev faktiskt ganska överraskad. Jag trodde inte alls att jag var i någon bra form. Men jag fortsatte att ligga bakom för att lära mig banan och se hur killarna åkte.

Tobias stack iväg efter ungefär halva banan, Alle och Micke kollade på varandra och ingen tog initiativ till att gå ikapp. Mig kollade de inte ens på, och det var jag glad över. För jag hade nog gått upp i täten och slaktat sönder mig som jag lätt brukar göra när det går bra. Så jag låg kvar bakom grabbarna och avvaktade.

Tyvärr hade jag ju missat att köra det långsamma och steniga partiet som kommer först efter varvningen. Och där misslyckades jag ju givetvis att ta mig över sista passagen och tappade då killarna. Den passagen skulle visa sig vara avgörande för min slutposition i tävlingen denna dag.

Jag rejsade vidare och försökte komma ikapp men det gick inte så bra ensam på en så snabb och lätt bana. Efter ett tag kom Jesper Dahlström ikapp och jag hängde med, fram till den där stenpassagen där jag fumlade mig igen... Och så fick Jesper en irriterande lucka som höll sig jämn.

Nästa person att komma ikapp var Stefan Carlsson och vi körde lite jojo längs banan. Jag kände mig riktigt stark i backarna och på det tekniska. Och vi hade några fina duster... tills jag strulade till det i den där passagen igen... Den hade nu verkligen satt en spärr i huvudet på mig, vilket är lätt hänt på tävling när stressen ligger där.

Så då stack Stefan iväg och efter det fick jag en pinne i kassetten också så då kom Håkan Löfström ikapp. Han gav mig lite vila till från min hårdkörning när jag försökt gå ikapp Stefan. Vi växlade lite och körde även om Dahlström som stod bredvid banan och försökte täta sitt bakdäck, vilket jag antar inte gick vägen då han bröt.

Sedan började jag trycka på igen och Håkan försvann samtidigt som Stefan började synas längre fram. Hoppet tändes igen om att komma ikapp, men det släcktes igen på väg utför efter banans brantaste uppförsbacke. Då satte jag nämligen bakväxeln i en sten, vilket resulterade att växlarna inte alls ville vara med och jag försökte febrilt få ordning på dem in mot Utmaningen.

Men det gick inte alls så jag fick slänga upp cykeln på axeln i bästa cross-manér och då hade det gått så långsamt att Håkan kommit ikapp. Jag sprang bra och höll jämna steg på hela utmaningen. Men var sedan tvungen att stanna för att få till växlarna och Håkan försvann. jag klarade dock av att få växlarna att fungera igen och jakten fortsatte.

Då var det ett varv kvar och jag knappade hela tiden in lite grand på Håkan och var retfullt nära honom när vi kom in mot löparbanan och målgång. Men nära skjuter ingen hare och jag kom precis utanför prisplats, alltså 6a. Lite snopet och ursäkterna haglade nästan ur min mun efter målgång, som vanligt. Men jag var samtidigt väldigt nöjd, för jag kände mig verkligen snabb i söndags. Och det var bra länge sedan.

Med lite distans på det hela så kan jag se att min vinter inte alls varit så katastrofal som jag först trott. Jag har inte alls kört så mycket distans eller testcykel som jag brukar. Och jag har haft en väldigt omtumlande vinter känslomässigt.

Dock så har andra halvan varit väldigt ljus och trevlig. Jag fick mycket bra kvalité för både kropp och själ nere i Belgien. Och sedan har jag spenderat en hel del tid på velodromen, vilket jag tror är en av anledningarna till att jag känner mig snabb. Sedan mår jag väldigt bra just nu, och det är nog den största anledningen till att jag presterar. Och den personen som får mig att må så bra är Jenny, utan henne vet jag inte var jag skulle vara idag.

Tävlingsdata:

Snittpuls: 175 bpm

Maxpuls: 182 bpm

(Mer kommer jag inte ihåg i huvudet just nu)