Året var 1997...

... Och jag hade börjat sjuan med nya kompisar i en ny klass. Började där och då hänga med mina bästa kompisar Andreas, Henrik och Per vilka alla tre kom från Ålem. En ort bara några kilometer från Blomstermåla där jag är uppväxt. I Ålem hade de tre cyklat tillsammans och jag började även -97 att cykla med dem. Körde min första cykeltävling den hösten i Kristianstad och blev helt fast. 

Det året fick jag ett blandvideoband från Burning Heart Records i Örebro. Beställde mycket CDs därifrån då de var ett skivbolag som gav ut alla coola band som jag gillade på den tiden (och gör fortfarande). Band som Refused, Millencolin och Raised Fist. Då 1997 så fick jag dock upp ögonen för ett helt annat band bland alla som fick plats med sina musikvideos på VHSen från Burning Heart Records. Låten hette A.K.a I-D-I-O-T och framfördes med sådan energi som jag aldrig upplevt tidigare av ett ungt kaxigt band vid namn The Hives. Vilka där och då blev storfavoriter. VHSen spelades så många gånger att den blev gryning och när jag sedan fick tag på debutalbumet Barely Legal så spelades den om och om igen.

Jag har sett The Hives ett antal gånger från små anonyma spelningar i början på deras karriär till stora festivalspelningar (senast i Hultsfred). Varje gång har jag upplevt den där härliga energin som smittade av sig på mig den där första gången. En underbar känsla för mig.

Därför var det ett stort ögonblick för mig idag när jag fick intervjua trummisen Christian Grahn (Chris Dangerous), inför och efter Finnmarksturen. Jag har vetat om Christians cykelintresse hela året genom hans deltagande i Lidingöloppet MTB. Men jag har inte lyckats få en pratstund med honom.

Jag skulle kunnat hålla en hur lång intervju som helst om varifrån hans cykelintresse kom och började, hur det är att turnera, var han upplevt bäst cykling och så vidare. 

För mig var det en stor upplevelse att en av mina största idoler har lika brinnande intresse för cykel som mig. Och att träffa honom bara sådär på en fotbollsplan i Ludvika var så surealistiskt. 

Helt oväntat...

Men ack så bra, ljuva tonårsminnen.

olika 99 problem

Min personliga favorit:

Flickfavoriten:

Den tuffa favoriten:

Orginalfavoriten:

All-in-all a very great song

Mitt Rockstad Falun

Sådärja, nu har jag vaknat och underhållit Egon nog. Det var ju meningen att jag skulle göra ett inlägg om fredagens brännpass igår, men det blir inte alltid som man har tänkt sig. Jag är ju inte ensam längre och det är inte jag som beslutar om vad som ska hända. Säg det inte högt med det är faktiskt Egon som bestämmer. Som igår då jag vaknade pigg... eller jag piggare än Jenny som hade haft hand om Egon under natten. Så jag drog mitt strå till stacken och underhöll sonen medan mamman låg i sängen och sov ut lite.

Helt plötsligt så var klockan 12 och massa ärenden var tvungna att göra, ni vet sånt där viktigt som blöjor och sånt tjaffs... Efter det gick dagen i 110 och sen var det dags för mig att dra till Rockstad Falun, en gåva som jag fått av min underbaraste för ett tag sedan. Det var bara det att Egon inte alls ville vara med på noterna. Han hade ett akut sömnbehov men var alldeles för grinig och arg för att sova. Och då hade jag inte hjärta att dra. När han skriker sina lungor ur sig och Jenny sitter trött i soffan med en dålig axel, utan att kunna bära honom. Det var inga problem att prioritera familjen före Rocken där inte.

Men efter ett tag så somnade han faktiskt på mammas bröst, och då kändes det ok för mig att åka iväg. Men en sak som är konstig med att vara hemma är att allt vanligt vett och tänk verkar försvinna ur huvudet. Alla vet ju till exempel att det alltid blåser och är kallt på lugnet, speciellt mot kvällen. Och jag skulle vara kvar där uppe till sent på natten. Men ändå åkte jag upp i T-shirt, även att jag lätt kunnat ta med en hel ryggsäck full med kläder. Som jag dessutom skulle kunna slippa bära på, då jag har nyckelkort in till Lugnets Äventyr/Camping som ligger 2m från ingången till Rockstad....

Det som är än roligare är att jag åkte dit själv och alltid när jag är själv någonstans så gillar jag att fota. Kreativiteten kommer liksom lättare då, och så får jag lite sällskap i form av ett fett objektiv med ett ljuskänsligt hus... Men tror ni att jag tog med mig kameran? Nix...

Jag fick ändå lite matkort med min iPhone:

God "blask-öl i plastmugg" efter en mycket trevlig och lyckad spelning av Van Canto, bandet med 5sångare och en trummis... Inget mer behövs. De var grymma!

Älgkebab till tonerna av Dream Evil, med rötter från Dalarna. De underhöll bra i solskenet.

... Jag blev inte mätt...

Men jag saknade min kamera, och även min skinnjacka. Speciellt när Pain gick på och solen gick i moln där runt 21 på kvällen... Pain:s show var grym, massa eld, rök och bomber och det var nog tur för sångaren; Peter Tägtgrens röst var helt slut. Det var imponerande att han fick fram sången ändå, för i mellansnacken (de få som var) så hörde man knappt vad karln sa. Pain har alltid varit lite av en favorit för mig, hag lyssnat till Peters projekt sedan de slog igenom och jag gick på mellanstadiet. Så det var mäktigt att äntligen se dem live.

Jag beslutade jag mig för att åka hem efter Pains framträdande och meddelade detta till Jenny, och tur var väl det för det var mer eller mindre kris där hemma. Egon hade kissat igenom blöjan, och det var kiss på Jenny och på soffan. Sedan hade Jenny även upptäckt en insekt i soffan så hon satt i sängen i panik. Så när sista tonerna från Pain löd så vände jag på klacken och rejsade hem till undsättning.

Efter att Egon och Jenny blivit tröstade och omhändertagna så klädde jag på mig varmt, grabbade kameran och cyklade upp mot Lugnet igen. Där hann jag ta lite kort på bandet Hell som värmde upp publiken innan huvudakten; Helloween. Det bandet är också ett av mina gamla favoriter. Det var egentligen dem som öppnade upp mina ögon för annan rock än Metallica och Iron Maiden. Och det också på mellanstadiet, men innan Pain då såklart.

Så det var extra kul att jag åkte ned och hämtade kameran så jag kunde föreviga mina barndomsidoler. Som trots, dåligt ljud och en kall kväll fick igång publiken bra. Jag njöt och fick, likt Pain, se ett till band från min ungdom för första gången. Och här är en av de två hundra bilderna jag knäppte:

Resten kommer senare då det tagit mig tre timmar att skriva detta inlägg...

Tack som fan, Det är Fredag!

Har nog aldrig känts så skönt på en fredag på bra länge. Jag är nämligen helt ledig från jobb i morgon och det var ett bra tag sedan sist. Sedan har nästan all snö smält. Jag har en ny velodrom cykel: Canyon V-Drome. Och ungdomsträningen var underbar, nästan alla gjorde personligt rekord på flygande varvet. Det är så underbart att vara tränare och vara med om andras framsteg. Jag trivs så bra på Velodromen och på Sportlife.

Teaser nr. 2

Sedan fick jag även idag inviga min nya systemkamera på riktigt. Det var mitt andra paket som jag fick i onsdags. Jag beslutade mig äntligen för vad jag ville och skulle ha. Valet blev slutligen en Nikon D3100 med två objektiv; 18-55mm och 55-300mm. Huset har bra ISO egenskaper för att vara så billigt och så går det ju även att filma HD. Vilket är en bonus.

För att avsluta denna fredagen på topp så kom jag hem till min och Jennys fredagstradition; baka pizza. Och just idag så ramlade jag över en bunt med nysläppta rocklåtar på Spotify. Först tänkte jag lägga upp videon till 16 Dollars med Volbeat, men så ramlade jag över nya Sahara Hotnights låten Oh´s och så fortsatte det. Så det bästa är väl att ni prenumererar på min Rökk-lista på Spotify, klicka HÄR för att komma till den och lyssna på de nya låtarna jag lagt till:

De markerade låtarna är speciellt bra tycker jag.

Senare ikväll blir det film och lite popcorn, känner jag mig riktigt busig blir det Kaptenen och Cola också. Fast inte för mycket bara så jag kan somna gott. För i morgon tänkte jag raska mitt nya monster runt Velodromen i timmarna tre. Syns vi där mellan 9 och 12?

Dagens musiktips

Älskar denna låten och har lyssnat till den ett tag nu, den finns med på min Spotifylista: Rökk. Och nu när jag sitter här och kodar, mailar och fixar för Experimental Prototype så njuter jag av tonerna till "Bigger Than Us" av White Lies i mina pluggade hörlurar. Det tillsammans med svart kaffe och lite kladdkaka är bara så skönt och gör min dag. Gillar ni också?

Rätt jä*la underbart bra alla hjärtans-dags-present

Har börjat bygga mig en lista med bra Rock, jag har samlat den här: Rökk

Och måste faktiskt säga att den är helt jä*la underbart fantastiskt imponerande bra. Vill ni också lyssna? Öppna skiten i Spotify och "Subscribe", då uppdateras listan också. Ett måste för er som är lika coola som mig.

Min alla hjärtans-dags-present till er!

Volbeat älskare se hit

Nu under förmiddagen har jag suttit hemma och jobbat lite med Experimental Prototype, där mailen bara väller in. Roligt värre och något som jag noterat med det nya året är den växande ekonomin. Det börjar komma upp mycket intressanta helttidstjänster och folk i övrig är mer och mer beredda att köpa mer eller betala mer på de jobb jag jobbar på...

Hur som helst nu när jag satt här och jobbade så snubblade jag över en mycket skön låt på en Digster lista på Spotify. Det är bandet The Storm som gjort en låt tillsammas med Volbeats sångare Michael Poulsen. Jag gillar det och tänkte kolla om ni andra Volbeat-fans också gillar det?

Skärpning!

Usch så jag har ignorerat er läsare, jag ber ödmjukast om förlåtelse. Ska inte hända igen. Och som plåster på såren bjuder jag på en, för mig, nyupptäckt grupp; Surfaholics. Och för er som inte gillar rock så där jätte mycket så hoppas jag att ni trollförs lika mycket som jag gjorde av den välgjorda och hänförande videon:

(Videon ses bäst i HD och helskärm)

Hur som helst så har jag tillfrisknat lite nu och börjat släpa mig till jobbet igen. Idag öppnade jag till exempel på Velodromen vid 7. Och nu sitter jag och plöjer igenom alla mejl som jag fått på Experimental Prototype, samtidigt som jag löser lite problem åt Lugnets Äventyr. Mellan alla dessa varv så pillar jag med ett nytt schema till Velodromcyklingen på YA Arena. Från 0 till 100 skulle man kunna säga.

Och i morgon hoppas jag att det går bara att cykla igen, för då ska jag nämligen hålla en grundkurs. Jag hoppas även att tuberna sitter kvar på fälgarna när jag snurrar runt. Limmade dem innan jag blev sjuk och har inte hunnit testa dem än. Men med min cross och mtb limnings vana så borde de sitta stenhårt.

Ikväll så vankas det sällskap hos Jenny, Super-CT drar med sin Annelie. Männen ska borra hål och sätta upp hyllor är det sagt och kvinnorna ska ordna mat. Så där klassiskt uppdelat mellan könsrollerna.
Vi samlar väl oss runt TVn och idol när allt är klart skulle jag tro.

Vad ska ni (som fortfarande läser här) göra en fredag som denna då?

Förbered er på ett Världsherravälde

Skönaste videon och skönaste texten på länge. Härligt provocerande och underbart filmat, Bingo Rimér har redigerat Vilddjuren (=Raubtier) från Haparanda väl. Om den kommer spelas på MTV eller ZTV så blir jag mycket förvånad, i alla fall om det är på bra sändningstid. Gravtidspasset som alltid hårdrocken får undanskymmas på räknas inte. Jag gillar denna slags provocering. Eller vad sägs om följande citat ur låten:
"Världsherraväldet kommer skoningslöst sätta stopp för Soul, Funk, Disco-rap och kall, förbannad Hip - Hop".
Att "Hulkof" sedan sjunger på ren jävla norrländska gör det än bättre. Metal när den är som bäst.

Att njuta och se framåt

Första gången jag såg filmen Into the Wild så grät jag... Jävligt manligt. Men jag står för det, för det är en så kusligt bra film. Soundtracket i filmen framförs av självaste Eddie Vedder, sångaren i Pearl Jam. Vilket lyfter filmen ännu högre. Låten ovan talar till mig på så många olika nivåer. Sången är såklart grym och ackompanjeras av en briljant gitarr. Och så kommer texten på det. Det är så att håret reser på sig.
"I´ve got this life, I´ll be around to grow, who I was before, I can not recall"
Den versen säger mig så mycket och får mig att se framåt mot var jag är på väg. Att jag förändras till det bättre. Tänkte bara dela med mig av detta nu innan jag går och lägger mig efter en slapp vilodag. Hoppas ni får lika mycket njutning och nöje av Eddie Vedder som jag får.

En godnattsång

När jag gick i högstadiet och på gymnasiet så lyssnade jag ofta på Raised Fist. Jag hade två grymma planscher och en eller två T-shirts. De var hårda och jag gillade hård musik då. Men jag tröttnade efter ett tag på det monotoma brölandet och de lika melodierna. Tills deras senaste album kom. Då återupptäckte jag det mäktiga hardcore-bandet från Luleå.
De har hittat melodierna och sångaren Alexander Hagman har odlat fram en bättre röst och man kan nu tydligare höra vad han growlar om. Ja de heter så när man skrik-sjunger. Det är ett imponerande sätt att sjunga men det är inte alla som får till det. Och det är inte heller alla band som kan fläta in growl i sin musik så att det låter bra. Ofta blir det bara kaka på kaka och ett enda tjockt muller. Raised Fist har dock lyckats nu på senare år att nyansera sin ljudbild och få fram en klar Hardcore, och det mina vänner. Det är inte lätt.

Fredagsmys

Snart är det helg för er vanliga dödliga arbetare, själv går jag på jobbet om fyra timmar och jobbar till 22. I morgon börjar jag sedan vid 8 och slutar runt ett - två. Efter det har jag inflyttnings- & Belgienfest i nya lägenheten. Har du missat min inbjudan och känner att friityr och flera flaskor Belgisk dricka är något för dig. Ja skicka ett sms eller ring mig för att bjuda in dig själv.
Marilyn Manson får göra avstamp från vardagen till helgen denna vecka, med den grymma låten Heart-shaped glasses. Vilken som vanligt har en något kontroversiell video som inte fått så mycket mediatid. Men så är det ju Marilyn Manson och han är nog mest glad över det. Har ni inte läst hans självbiografi tycker jag att det är dags. Har ni bra läshuvud kan ni läsa boken på söndag när ni återhämtar er efter Belgienfesten.

Veckans musiktips

Gruppen Paramore har nyss landat i mina öron efter att jag fastnat framför denna video på någon Belgisk version av MTV. Jag gillar fotot i videon skarpt, det tilltalar mig. Samtidigt som musiken är i min smak. Vad tycker ni?

Repeat

Usch vilken bra låt från ett ruskigt bra band. Mitt musiktips till er en söndag som denna. Är ni sugna på lite mer lugn musik så levererar Rise Against det också. En akustisk låt om krig, lite väl patriotisk men Tim McIlrath sjunger så ruskigt bra i denna låt. Klicka HÄR för att komma till musikvideon på Youtube.

Förlåt

För att jag inte har skrivit sedan jag var lyrisk i lördags. Men jag var väl som i en chock eller något. Peder Carlsson, trummisen i Backyard Babies, gav ju trots allt ett par signerade trummpinnar till mig. Då jag befann mig mitt i publikhavet. Han såg min uppskattning och jag antar att han även hörde det. Pinnarna och handduken skall ramas in och hängas upp på väggen.

Igår och idag har jag varit upptagen med att förbereda Britsbragden Cykling som gick idag. Mycket jobb då det är nästan 600 elever och ett 30-tal lärare som skall engageras. Men jag fixade biffen. Dessutom fick jag köra hyrbil för att kunna fixa allt. Fast den Volvo V50 jag körde var allt annat än bekväm. Träsmak i röven fick jag och väghållningen var billigt stum och stötig. Inte konstigt att Volvo blöder.

Nu sitter jag och summerar den senaste månadens träning, det ser inte ljust ut (i snitt 9timmar/vecka). Fast trots min bristande mängdträning så har jag på något lustigt sätt gått ned i vikt en hel del. Frågan är bara om formen har gått åt rätt håll också. Det får jag reda på i helgen då det är Billingeracet. Som uppvärmning kör jag XC-SM banan i morgon. Väl uppe på Lugnet bestämmer jag mig om det bara blir intervaller eller om jag drygar ut med lite distans också. Kan bli spännande.

Det var fint cykelväder idag, men jag fick som "vanligt" ingen träning.

Sötintaget är det dock inget fel på. Stället där man äter godast burgare har till och med spionerat på oss kaffeglassande cyklister. Fast de har optimerat det. Milkshake med kaffe. Det blir inte bättre.

Cyclecomponents retas lite med mig. Nu fattas bara hjulen. Hoppet finns i alla fall...

Äkta lycka

Ser ni den? Peder var grymmast ikväll. Vilket slit, vilken uppoffring, 100%. Och jag gav honom all min uppskattning, vilket tydligen uppskattades. Jag går på moln, vilken show, vilket hjärta killarna har!

Dags att ladda

Min glassladdning efter Kolmårdbiken verkar inte ha gjort varken till eller från. Idag landade vågen på 69kg. Var skall detta sluta? -3(4)Kg på mindre än en månad. Jag brukar ligga runt 70-69 när det närmar sig Lida Loop. Men nu ligger jag lite före.

Så tippset till er som vill tappa vikt. Gå upp drastiskt i tjänst och kör gärna heldagar på jobbet plus träning. Det är bra skit det.

Toppa det sedan med lite pollenallergi och ni har en grym potential att träna VO2max. Det känns ändå att vad som helst kan hända nästa helg på Billingeracet. Kroppen känns inte alls stabil om jag säger så.

Det som dock är stabilt är Coca Cola. Satt här och deppade över mina nysningar och min trötthet när jag kom på vad det var som saknades. Och mycket riktigt, efter några glas så är jag på topp igen. Det bådar gott inför kvällens konsert med Backyard Babies!

Ikväll blir det röj!

Allsång till himlen

Så gött hade jag det i Örebro i fredags.

Rock, rock, rock...

Jag ge mig på en "liten snabbrecension" om banden jag/vi såg igår. Ola ger säkert sin syn på det hela också. Så titta in på hans blogg om ni vill läsa mer. Mr Hellström blev också tydligen lite trött av gårdagens lång och hård pass, för han tankade upp ordentligt innan vi gav oss av.

Ola gillar även skarpt att lyssna på radiokanalen Rock Klassiker. Så han blev extra glad när han fick se sin drömbil, lackad i favoritmotivet och med radiokanalens namn på sidan. Ser ni lyckan i ögonen?

Första bandet som jag såg på den lilla-stora scenen var Renegade Five. De fångade inte riktigt min uppmärksamhet. Visst de spelade välkomponerad och melodiös rock. Men de körde på samma recept rätt igenom sin repertoar. Så det kändes mest som en enda lång låt. Musikerna gjorde dock alla bra bra musik, men helheten blev lite beige. Den enda låten som stod ut var deras sista och den har jag glömt namnet på.

Renegade Five:

Nästa band upp på scenen var Dead By April. De levererade ett mer varierat framträdande. Och sångarens växlingar mellan "skönsång och growl" var helt prefekt. Dessutom kunde publiken tydligt se att han lade ned hela sin själ i att träffa rätt. Vilket han inte gjorde hela tiden, men han försökte mycket bra. Tyvärr drog tekniska problem ned helheten. Först gick trumpedalen av två gånger och sedan försvann sångarens medhörning. Vilket han tydligen inte klarade sig utan. Dock gjorde de ett bra jobb med att tända publiken.

Dead By April:

Om Dead By April lyckades tända publiken så lyckades Heat med konststycket att släcka publiken. Sångaren tycke efter ett tag att publiken var lite loj och behövde dricka mer öl. Vilket var lite dåligt sagt för det var det hälften av de som var kvar gjorde. Heat var ju med i melodifestivalen, men jag missade dem och var nyfiken på om det var något att ha. Efter första halva låten kom jag fram till att det var uselt. Halva bandet skulle behöva banta av sig soff-fettet, de såg bara pluffsiga ut i sina tighta kläder. Gitarristen skulle behöva lära sig att inte ha sex med gitarren och hela bandet skulle behöva en seriös makeover. Tragisk gubbrock när den är som sämst. Sångaren hade dock en grym röst.

Heat:

Efter denna misständning så var frågan om Örebropubliken någonsin skulle vakna. Det räckte med Mustasch intro. Sen var hela publiken tänd. Killarna från Göteborg kom in med en enorm energi, främst var det dock ledarfiguren tillika sångaren Ralf Gyllenhammar som stod för energin. Mellan alla tunga och helt felfria låtar så hade Ralf sin egna lilla version av Allsång på Skansen. Det kombinerat med humoristiska dikter, utflykter i publikhavet, galna upptåg och en näckning vid avtåget från scenen gjorde att Mustasch helt körde slut på publiken. Det här var en av de mäktigaste konserterna jag har varit på. Ralf måste vara en trollkarl för jag gick som i trans med ett löjligt leende på läpparna ända tills jag somnade.

Mustasch:

Det var dock ett band kvar efter Mustasch. Dia Psalma fick den nu otacksamma uppgiften att spela för "de fyllon som är kvar" som jag överhörde en av roddarna säga. Och det stämde ganska bra. För det var bara de riktiga Dia Psalma fantasterna som var kvar, och så de överförfriskade så klart. Själv satte jag mig på en stol längst bak i lokalen och tittade på när de gamla veteranerna självsäkert gjorde sitt jobb. Det märktes att de har många års erfarenhet bakom sig. För de tuffade på som ett välsmort lokomotiv. Som bonus på slutet kom Ralf in på scenen igen och dansade, drog några vitsar och kom ut med hela famnen full av öl. Som avslutning drog han upp en dam och dansade en vad man kan kalla "bugg-vals". Det gjorde min kväll. Och säker Dia Psalmas också.

Dia Psalma: