Det var tävling igår, jag hade grymma ben... I starten fick jag som vanligt stå längst bak. Efter startskottet så avancerade jag upp ganska bra till slutet av första och största klungan. Och stannade där på första delen av startloopen. När vi sedan kom in och varvade och tog tag i första klättringen så började mitt starka avancemang.
Vid första stigen (uppför) så blev det givetvis kö, men cyclocrosstakterna satt fortfarande i. Så med cykeln på axeln så gjorde jag en fin omkörning i terrängen bredvid. När klättringen fortsatte så fortsatte jag också att klättra i fältet. Jag började komma upp runt 20de plats och kände mig pigg samt taggad för att avancera ännu mer.
Just precis då. Just då. Fick jag punktering. Bakdäcket innehöll en helt ny påfyllning av tätningsvätska, vilken nu började arbeta på att kladda igen allt annat än hålet. Först blev ramen vit, sedan vaderna, baksida lår, rygg och sist hjälmen. Och precis när jag trodde det var slut så tätade det. Jag fyllde på luft och laddade på hårt för att komma ikapp.
Nu hade det börjat bli utförsåkning och de första tre gick galant, men i den fjärde och längsta så släppte tätningen igen. Jag åkte ned för branterna och droppen i en ganska bred och sladdrig stil. I botten så väntade den tekniska zonen. Jag pumpade igen och däcket höll tätt. Så jakten på att komma ikapp började om igen.
Ut på andra varvet ångade jag på som en vettvilling uppför, utan att för den delen känna mig bränd. Jag klarade hela den långa klättringen och började åter se ryggen av motståndarna om än längre bak i fältet än tidigare. Men så i första utförskörningen skär jag ett till mycket större hål i däcket. I och med att vätskan inte är i i däcket utan på mig och cykeln så tätar det inte alls. Några åkare till passerar mig när jag börjar ge mig på att fixa punkteringen.
Men sen kommer tjejerna som startade 2 minuter efter oss, och då tycker jag att loppet är kört. Jag har ju ändå 3 och ett halvt varv kvar och är i botten av fältet.
Efter det börjar den eviga väntan och sökandet i kaoset för att kunna få komma hem och ta en varm dusch och en varm måltid. Först är det prisceremonin som ska bli klar vilket inte är några större problem att vänta på. Sedan rejsar vi in till Larnaca för att lämna lite tävlingsgrejer på hotellet.
Efter det startar ett evigt letande längs stranden för att hitta mamma. Hon följde med Emma och hennes pojkvän samt deras kompisar för att grilla lite. Grillfesten blev ganska snart ett vodkaparty tydligen. Miro som pojkvännen heter är från slovakien och där dricker man inte alkohol man super. Så det var ganska väntat. Och vi får hela tiden nya instruktioner om hur vi skall köra rätt.
"Följ bara skyltarna mot stranden". Men vi hittar aldrig vägen som vi sedan skulle ta. Miro kommer sedan och möter oss. Utan att ta med sig mamma... Först åker han förbi oss vinkande. Spritbutiken var tydligen målet med resan. Efter det så visar han oss ned på stranden. I korsningen där man skall svänga vänster för att komma till stranden. Där svänger Miro höger... "Följ bara skyltarna mot stranden"...
Efter en lång stökig väg för 4x4-bilar, vi körde en Mitsubishi Galant, så kommer vi till en blåsig strand. Detta 2 timmar efter vi lämnat Larnaca. "Ska ni inte komma ned på stranden med oss?" blir frågan av Emma. Som den snälla storebror jag är tackar jag snällt och artigt nej... Nu var jag ironisk. Men vi skrattade båda åt situationen.
Hem kom vi tillslut, men när vi skulle åka och hämta mat så är det punktering på bilen...
Ungefär där vände det. En snäll cypriot-amerikan erbjuder pappa skjuts och vi får vår mat. Idag så har jag gått och visslat för mig själv. Mamma skrattade åt mig och sa "Du är dig lik". När jag var liten och åkte hemifrån en längre tid för första gången så var jag bara butter hela vistelsen. Tills mamma sa att nu ska vi snart åka hem. Då började jag sjunga och dansa.
Nu är jag lika glad som då när jag bara var några år gammal. Jag ska snart hem till Sverige, men framförallt jag kommer snart äntligen att få komma hem till min prinsessa.
Idag ville jag dit ned, det visade sig bli något av en utmaning...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar