Plaskvåt groda

Starten på herrarnas lopp. Efter detta kort togs blev det två vurpor. En med en Fidea kille långt i topp som gjorde en 360. Och en större vurpa där en Japan blev överkörd. Japanen fick tillåtelse att springa bakåt på banan och in i depån. Han hade ganska ont.

Sista tävlingen för mig här nere i Belgien har gått idag. Vi öste iväg till Roubaix, eller Lille är väl mer korrekt och mest korrekt är utomhusvelodromen i Lille. Ni vet där Paris-Roubaix avgörs. Så nu har jag åkt på inloppet och stått på den velodromen också. Lite småcoolt faktiskt. Det är ju ändå väldigt klassisk cykelmark, och Paris-Roubaix är mitt favoritlopp att titta på när det kommer till Landsvägstävlingar. Så jag var glad.

Men att komma in till velodromen var inte det lättaste vi gjort, utan snarare den svåraste uppgiften hittills. Först hittade vi inte in pga de dåliga skyltarna. Sedan hittade vi en funktionär som vi frågade; Speak English?

Hon kontrade med liknande ljud som döva gör med munnen när de pratar och sedan ett English på slutet och pekade framåt. Hon talade alltså inget hörbart språk innan.

Vägen hon visade oss gick enbart runt kvarteret och så kom vi tillbaka till samma plats igen. Och där hittade vi en polis som först ville slå ned oss med batongen för att vi inte körde fram 2 meter där han stod. Han fattade inte ett smack engelska så klart. Eller vi säger såhär: Han valde att inte förstå engelska. Som tur var hade vi Sofie med oss och hon kan franska, så situationen styrdes upp och vi åkte en gång till runt samma kvarter. För att hamna i en återvändsgränd.

Men på lite intuition och bra lokalsinne så hittade vi snart fram till rätt ingång. Men då fick vi inte komma in. Det behövdes passerkort och vakten ville slå ned oss, för lika som med polisen körde vi inte fram till där han stod. Grabbarna och Sofie var tvungna att gå bort ett hundratal meter för att komma in på området och hämta ut nummerlapparna plus passerkort. Jag satt kvar i bilen och såg teambuss efter teambuss köra in på området, utan att vakterna kollade passerkort.

Hade vi haft en sådan här idag hade vi rullat in utan problem.

Inne vid inskrivningen så var det naturligtvis problem att få ut nummerlapparna. Det var enligt uppgift 10 funktionärer som pratade i munnen på varandra och inte hittade nummerlapparna. Sedan blev de arga för att grabbarna inte hämtat ut lapparna igår. Men de hade meddelat att de inte kunde hämta dem (vilket man ska göra i sådana fall). Arrangören hade säkert inte läst det mailet för att det var på engelska... Men de fick tillslut ut nummerlapparna, åter igen tack vare Sofie. Och givetvis låg lapparna i en fin papperspåse inom både synhåll och räckhåll för arrangörerna. De bara valde att inte se påsen. Grodor...

När vi sedan skulle in på området med våra fina passerkort, ja då dög de inte. Givetvis. Alla kort och alla papper skulle fram och sedan skulle det munhuggas lite till. Sen fick vi åka in, 5 meter. Sedan var det stop igen. Fram med korten sa samma man igen. Vi bara tittade på honom och dumförklarade honom med blickarna. Han gick vidare och pratade lite med en annan kille som stod och vaktade vägen med ett kravallstaket. Sedan stod de där ett tag och tittade lite. Sen fick vi åka in utan några problem... Det tog en timme för oss att komma in på området. Fransmän.

På grund av tidsbristen blev det nu lite stressigt att få ut Mattias i tid på banan. Men vi hjälptes åt och Mattias hann till och med köra ett testvarv på banan innan han blev uppropad. Nu hade äntligen UCI-poängen från SM "kommit fram" också. Så Mattias fick stå lite längre fram. Vilket inte skulle spela så jätte stor roll. Det blev nämligen en startkrasch precis innan depån som var alldeles efter velodromen. Mattias var tvungen att åka in i depån för att det inte fanns plats ute på banan. Som tur är har han lärt sig av sina misstag så han hoppade av och sprang några steg i depån för att inte bli diskad.

Banan i sig var toklerig och tack vare det fina vädret med bar himmel och sol så blev leran extra tjock och tung. Mattias bytte cykel varje varv så jag fick jobba hårt i depån idag. Depån var en historia för sig. Den klart sämsta i förhållande till storlek på tävling. Det var tight mellan boxarna för det första och för det andra så fanns det ingen högtryck, bara vanliga slangar. Vilket skapade extra mycket irritation och köer bland mekanikerna.

Bäst var nog när en gammal gubbe skulle vända på cykeln samtidigt som han höll i slangen. Han sprutade nämligen ned alla som stod i kön, och i ansiktet på de flesta dessutom. De skrek och han fattade inget och vände sig om en gång till, då var det nära slagsmål vill jag säga.

En annan kul grej att se var när det kom in flera åkare i depån samtidigt. Varje varv så var det minst 5 stycken som körde in i varandra och gick omkull. De är så hetsiga de där U23orna. Ett praktexempel var när det kom in två åkare och den bakom låg till vänster (man tar cykel på höger sida) om killen framför. Han bakom låg på omkörning med framhjulet i höjd med vevlagret på den framför. Då killen bakom helt plötsligt får panik och trycker fram killen framför rakt in i dennes mekaniker. Varför gjorde han så undrar ni? Jo för han bakom insåg att hans mekaniker stod i boxen alldeles bakom, och då var han ju tvungen att vika in höger. Begåvat. Speciellt när de alla låg där i en hög, cyklister som mekanikers. U23or...

Mattias körde bra men var väldigt trött och sliten, ett tag ville han lägga av men jag låtsades inte höra och skjutsade iväg honom på cykeln. Han slet sig i alla fall igenom loppet för att hamna på en 35e plats. Klart godkänt med uppladdningen han haft innan. Snart kommer formen. Han körde förövrigt med Tufo Cubus med 1,3 bars tryck. Lika som Magnus kom att köra på.

Jag hade gott om tid att tvätta cyklarna efter att Mattias gått i mål för Magnus skulle inte starta förrän 14.50. Mattias gick i mål och var vid depån lite efter ett. Gott om tid alltså. Tillräckligt med tid för att bli seg. Hjälpa en vilsen fransos som på något underligt sätt bestämt sig att åka ut på den vattensjuka gräsplanen, istället för att backa upp på vägen... Och sedan kunde jag titta lite i mekanikerparken. Det var dock så sjukt mycket folk att jag gav upp efter jag tittat lite på Cannondales läckra crossar. Nils Albert och hans teamkompisar lockade klart mest publik. Jag fick även lite fin översikt över velodromen innan jag var tvungen att gå tillbaka för att ta hand om Magnus.

Så för att ni ska få rätta stämningen blir det en bildpaus för er, dessa bilder tog jag mellan loppen:

-Men kom och hjälp stackarn nu dåååå! Mattias var pigg efter loppet ändå.

Se så stark och duktig han är den där Nilsson.

Lite bilder från depån:

Nils Albert har mest publik.

Snygga Cannondales.

Från andra hållet också.

En amerikan värmer upp på en speciell trainer.

Ganska smart lösning till en trainer faktiskt, vilket gör att man kan köra med racehojen utan att byta bakdäck.

Och så lite bilder från velodromen:

Vägen in till velodromen och ni kan även se en dam som tvingas springa in till mål. Cyklisterna körde motsatt håll denna dag, högervarv alltså.

När Mattias körde var det lagom med publik, när damerna körde var det två rader med publik som bäst. Men när Magnus körde var det tjockt med folk överallt. Depån var inget undantag. Men som tur var så hade vi pratat ihop oss med mekanikern till Dansken Joacim Parbo, så Sverige och Danmark delade bås nummer 2. Helt ok för arrangörerna då många andra länder hade/har ett eget bås. Belgien hade till exempel bås #1. Såhär såg det ut hos dem:

Och det här är då vårt bås #2. Vikingen till höger är Parbos mek, och tjejerna är hans döttar. hon till vänster hjälpte mig att fånga Magnus cykel. Underbara människor det där, hjälpsamma och trevliga. Mycket bra engelska kunde de för att vara Belgare också.

Här syns skillnaden mellan båsen bäst. Haha, där fick de trängas.

Mekanikern har även en fanclub och grupp på facebook för Skandinaviska Cyklister, ja jag vet inte om det stämmer. Jag förstår mig inte på nödvändigheten med Facebook. Har lite av en allergi mot fejjan faktiskt.

Under Magnus lopp så var det än mer kaos i depån, vattnet sprutade åt alla håll och kanter. Mekanikerna sprang som vettvillingar och krockade hej vilt i lervällingen. Själv blev jag spolad rätt i ansiktet två gånger efter varandra från killen mitt i mot. Det var väl ca 50 cm från mitt ansikte till mynningen på vattenslangen. Det tålde jag verkligen inte och skällde ut killen efter noter. Det var mekanikern till Nils Albert. Men han skämdes i alla fall. Alltid något.

Magnus var trött och sliten även han, men kämpade på bra i leran. Det syndes att det gick tungt för honom, men det syndes även att han verkligen tog i och kämpade för minsta millimeter. Det var imponerande att se och gjorde att jag sprang ännu snabbare i depån. Tyvärr fick Magnus en punktering med tre varv kvar vilket gjorde att han precis blev varvad när han var ute på slutet av näst sista varvet. Han blev ändå 43a och tog i väl, så jag var glad över hans insats i alla fall.

Vägen hem förlöpte utan någon enda incident och allt var tvättat och klart. Så vid sju fick vi vår middag bestående av tjockt skuren rostbiff, pasta och mastig gräddsås med lök och champinjoner. Tidigaste middagen hittills efter tävling. Vilket kan behövas för nu lär jag packa mina saker och få en tidig sömn. Klockan sex ringer klocka i morgon. Snart syns vi igen Sverige!