lördag 11 april 2009

Rock, rock, rock...

Jag ge mig på en "liten snabbrecension" om banden jag/vi såg igår. Ola ger säkert sin syn på det hela också. Så titta in på hans blogg om ni vill läsa mer. Mr Hellström blev också tydligen lite trött av gårdagens lång och hård pass, för han tankade upp ordentligt innan vi gav oss av.
Ola gillar även skarpt att lyssna på radiokanalen Rock Klassiker. Så han blev extra glad när han fick se sin drömbil, lackad i favoritmotivet och med radiokanalens namn på sidan. Ser ni lyckan i ögonen?

Första bandet som jag såg på den lilla-stora scenen var Renegade Five. De fångade inte riktigt min uppmärksamhet. Visst de spelade välkomponerad och melodiös rock. Men de körde på samma recept rätt igenom sin repertoar. Så det kändes mest som en enda lång låt. Musikerna gjorde dock alla bra bra musik, men helheten blev lite beige. Den enda låten som stod ut var deras sista och den har jag glömt namnet på.

Renegade Five:

Nästa band upp på scenen var Dead By April. De levererade ett mer varierat framträdande. Och sångarens växlingar mellan "skönsång och growl" var helt prefekt. Dessutom kunde publiken tydligt se att han lade ned hela sin själ i att träffa rätt. Vilket han inte gjorde hela tiden, men han försökte mycket bra. Tyvärr drog tekniska problem ned helheten. Först gick trumpedalen av två gånger och sedan försvann sångarens medhörning. Vilket han tydligen inte klarade sig utan. Dock gjorde de ett bra jobb med att tända publiken.

Dead By April:

Om Dead By April lyckades tända publiken så lyckades Heat med konststycket att släcka publiken. Sångaren tycke efter ett tag att publiken var lite loj och behövde dricka mer öl. Vilket var lite dåligt sagt för det var det hälften av de som var kvar gjorde. Heat var ju med i melodifestivalen, men jag missade dem och var nyfiken på om det var något att ha. Efter första halva låten kom jag fram till att det var uselt. Halva bandet skulle behöva banta av sig soff-fettet, de såg bara pluffsiga ut i sina tighta kläder. Gitarristen skulle behöva lära sig att inte ha sex med gitarren och hela bandet skulle behöva en seriös makeover. Tragisk gubbrock när den är som sämst. Sångaren hade dock en grym röst.

Heat:

Efter denna misständning så var frågan om Örebropubliken någonsin skulle vakna. Det räckte med Mustasch intro. Sen var hela publiken tänd. Killarna från Göteborg kom in med en enorm energi, främst var det dock ledarfiguren tillika sångaren Ralf Gyllenhammar som stod för energin. Mellan alla tunga och helt felfria låtar så hade Ralf sin egna lilla version av Allsång på Skansen. Det kombinerat med humoristiska dikter, utflykter i publikhavet, galna upptåg och en näckning vid avtåget från scenen gjorde att Mustasch helt körde slut på publiken. Det här var en av de mäktigaste konserterna jag har varit på. Ralf måste vara en trollkarl för jag gick som i trans med ett löjligt leende på läpparna ända tills jag somnade.

Mustasch:
Det var dock ett band kvar efter Mustasch. Dia Psalma fick den nu otacksamma uppgiften att spela för "de fyllon som är kvar" som jag överhörde en av roddarna säga. Och det stämde ganska bra. För det var bara de riktiga Dia Psalma fantasterna som var kvar, och så de överförfriskade så klart. Själv satte jag mig på en stol längst bak i lokalen och tittade på när de gamla veteranerna självsäkert gjorde sitt jobb. Det märktes att de har många års erfarenhet bakom sig. För de tuffade på som ett välsmort lokomotiv. Som bonus på slutet kom Ralf in på scenen igen och dansade, drog några vitsar och kom ut med hela famnen full av öl. Som avslutning drog han upp en dam och dansade en vad man kan kalla "bugg-vals". Det gjorde min kväll. Och säker Dia Psalmas också.

Dia Psalma:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar